Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reseskildringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ännu äro så unga, att de hållas i vagga, ligga i en
liten rund kista, i ett stycke urholkad af ett träd; denna
kista är bunden vid ett rep, som är fäst upptill vid en bjälke
och sväfvar ungefår en aln öfver marken, den gungar man
fram och tillbaka.
På bänkarna, som äro täckta med halm, sofva drängar
och pigor, främmande gäster ligga på golfvet; men vill
värdfolket visa dem särskild ära, så låter man dem sofva
på bordet.
Jämte hundar, kattor, höns och dufvor, som ingenting
betyder, hålla de äfven i rummet kalfvar, lamm, getter och
så grisar, som vanligen hafva sin plats i midten af stugan,
och slicka en i ansiktet nattetid, då man sofver. Då
således människor och kreatur vistas i samma rum, kan man
föreställa sig, hvilken angenäm doft där måste vara, då
lukten ingenstädes går ut, om man ej öppnar dörren, och
en främling blir af den dåliga lukten mättare än af den
bästa måltid.
Vidare plägar husbonden alltid vara den förste vid
bordet och sitta ofvantill, hans hustru vid sidan, och har
han rättighet att under måltiden gifva ifrån sig en stark
rapning eller flera sådana efter hvarandra, liksom hans
hustru och barn. Jag tror att det är för att roa främmande
gäster i stället för att tala till dem. Då någon har
tillräckligt mat och dryck med sig för att själf äta, och äfven
bjuda sin värd, är han välkommen; dessutom förstå
bönderna att begära af en gäst muskott, kanel, nejlikor,
ingefära o. d.; men att få något af dem äfven för penningar
händer ej ofta. Deras dryckeskärl, som de sätta på bordet,
består af en stor, vid trästånka, som man måste lyfta med
bägge händerna. — Kvinnorna äro af naturen sköna,
finbildade och hvithylta, och hålla sig i klädedräkten renliga,
snygga och “adeliga“; jag vill tro, en kan ofta ett
fjärdedels år bära samma lintyg om halsen; eljest i medfödda
seder, dygder och skönhet icke olika sigenerskorna. Detta
rör bondfolket, som bor här och hvar i skogarna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
