Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blod–––-Blendas blod! Och till allt detta åt-
jick icke en haif second.
— Ni har skadat eder — sade Herman,
stammande, och höll i sina händer denna hand, som
han så inånga tusen gånger önskat att blott ett
ö-gonblick få trycka i sin, — till sitt bröst, — till
sina läppar. Nu lemnadcs den frivilligt, och
långsamt upptäckte Herman en liten rispa, troligen
af den splittrade glasrutan, och långsamt förband
han den med en näsduk, doppad i ättika, och
slutligen tryckte han sagta de små fina fingrarna
i-mellan sina.
Blenda bara såg på honom. Hon var så
lycklig och i sina tankar — så oskyldigt lycklig, ty
hon var ju passiv för allt detta, som händt?
Icke hennes vfIlja, icke hennes önskan ens, hade
föranledt det ringaste af hvad som timat, och
Blenda anade ännu icke, att i sjelfva denna fröjd,
öf-ver hvad ödet fogat, — var ett gift, — ett ondt,
— ett brott. De voro länge alldeles fullkomligt
stumma; men det är något på en gång heligt och
magiskt i denna kärlekens stumhet. Under
denna tystnad, — detta yttre lugn, är dock hvarje
sinne vaknare ån någonsin,–––-öfver hvarje syn-
ligt föremål sväfvar ett rosenskimmer, — luften
doftar af ångande vällnkter, och man hör
harmoniska ljud, — likt eolsharpans svagaste toner! —
komma, — försvinna, — dö bort — och äter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
