Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett Uppsalaminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag hoppade upp på närmaste lyktstolpe och
jag började klättra.
O, I alla avgrundens makter!
Ur mörkret under ett träd hördes ett rytande,
och under en hädelse så gräslig, att blodet stockade
sig i våra ungdomliga hjärtan, framtassade n:r 9.
Jag dråsade som skjuten nedför stolpen, och
Birgers långa magra ben sattes i en rörelse, som
jag ej trott dem om.
Kapplöpningen började. Svart som en vägg
låg Skolgatan framför mig. Birger var försvunnen,
men bakom mig hörde jag snabba fötter och
flåsandet av förföljarens andedräkt.
Gud vad jag sprang! Jag sökte befria mig
från överrocken, men lyckligtvis kom jag ihåg, att
mitt namn stod i fodret. Vid kyrkogården vek jag
av åt höger. Regnet skvalade och smutsen stänkte
om mig, men där borta låg den räddande
landsbygden. Säkert och obevekligt ljödo stegen bakom
mig. Jag började bli andfådd. Jag insåg, att jag
inte skulle kunna hålla ut länge till.
Pang, en kullerbytta! Jag låg i ett dike och
en kropp föll tungt över mig.
Nu gällde det alltså att slåss. Jag höll honom
om livet, och vi rullade omkring i smörjan. Men
— du store Antonius! Han var ju smal om livet
som en sticka och sade aldrig ett ord, bara flåsade
tungt. N: r 9 var tjock som en tunna. Vem —
gudar, är det du, Birger?!
Det var Birger.
N:r 9 hade uppgett förföljandet, och vi voro
räddade. Det dröjde en lång stund, innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
