Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
har öppnat för mig- naturens innersta! Du förde
till mig liljan, som framsprang ur guldet, ur
natureiis urkraft redan innan Fosforos tände
tanken — hon är kunskapen om alla väsens
heliga samklang, och i detta medvetande lever
jag i högsta sällhet evinnerligen. — Ja, jag
lycklige, har förnummit det högsta — jag måste
evigt älska dig, o Serpentina! Aldrig förblekna
liljans gyllene strålar, ty liksom tron och kärleken
är kunskapen evig.
Den vision, vari jag sett Anselmus livslevande
på sitt ridddargods i Atlantis, hade jag väl
salamanderns konst att tacka för, och ypperligt var
det, att när allt försvann liksom i dimma, fann
jag på papperet, som låg på det violetta bordet,
en tydlig och synbarligen av mig själv
upptecknad redogörelse. Men nu genomborrades jag
av en pinande smärta. — Ack, lycklige Anselmus,
som avkastat det alldagliga livets börda, du,
som i kärleken till den ljuva Serpentina djärvt
spände vingarna till flykt och nu lever i sällhet
och fröjd på ditt riddargods i Atlantis! Men jag
arme! — Snart — ja, om några minuter skall
jag ur denna sköna sal, som dock ingalunda
är något riddargods i Atlantis, förpassas till min
takkammare, och vardagslivets armod skall tynga
min själ, och min blick skymmas av tusende
bekymmer, som av en tät dimma, så att jag* aldrig;
kan skåda den gyllene liljan.
Då klappade mig arkivarien Lindhorst lätt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
