Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
parna, fortsatte Veronica: — Du kan tro, käre
far, att jag riktigt av hjärtat älskade Anselmus,
och när registrator Heerbrand, som numera själv
blivit hovråd, försäkrade, att Anselmus kunde
bliva det, beslöt jag, att han och ingen annan
skulle bli min man. Då tycktes det emellertid,
som om främmande fientliga väsen ville rycka
honom ifrån mig, och jag tog min tillflykt till den
gamla Lisa, som fordom varit min sköterska och
nu blivit en vis fru och en stor trollkvinna. Hon
lovade att hjälpa mig och att lämna Anselmus
helt i mina händer. Vi gingo vid midnattstid
i dagjämningen till korsvägen, hon besvor
helvetets andar, och med den svarta kattens hjälp
frambringade vi en liten metallspegel, vari jag,
då jag riktade mina tankar på Anselmus, endast
behövde blicka ned för att helt behärska hans
sinne och tankar. — Men jag ångrar i dag djupt,
a*t jag gjort allt detta, och jag avsvär alla
helveteskonster. Salamandern har besegrat den
gamla; jag hörde hennes jämmerskri, men ingen
hjälp var möjlig. Så snart hon som en ’rödbeta
bortfördes av papegojan, brast min metallspegel
sönder med en skärande klang. Veronica tog
fram ur sykorgen de bägge brutna
spegel-bitarna och en hårlock, räckte dem till
hovrådet och sade: — Tag här, käre hovråd, bägge
spegelbitarna, kasta dem i natt klockan tolv från
Elbebron, just på det ställe där korset står, ner
i floden, som där icke är frusen. Hårlocken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
