Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
»Tillåt mig herre», sade jordanden, »att förära
era tre döttrar var sin gåva, som skall förhärliga
deras liv med den utvalda gemålen. Var och cji
erhåller av mig som skänk en kruka av den
skönaste metall jag äger och som jag polerar
med strålar, lånade av diamanten. I dess glans
speglar sig som ett bländande återsken vårt
underbara rike, men i förmälningens
ögonblick spricker fram ur dess inre en eldslilja, vars
eviga blomning omsveper den trogne ynglingen
med en ljuv vällukt. Strax förstår han då hennes
språk och vårt rikes under, och själv skall han
bo med den älskade i Atlantis.»
Du förstår nog, älskade Anselmus, att min
far just är den salamander, varom jag berättat
dig. Han måste, sin högre natur till trots,
underkasta sig det alldagliga livets småaktiga betryck,
och därav kommer väl ofta den skadeglädje,
varmed han hånar mångt och mycket. Han har ofta
sagt mig, att man för den inre
sinnesbeskaffenhet, som andefursten Fosforos uppställde som
ett villkor för förmälningen med mig och mina
systrar, har ett särskilt uttryck, vilket dock alltför
ofta lättsinnigt missbrukas; man kallar det ett
barnsligt, poetiskt gemyt. Ofta finner man detta
sinne hos ynglingar, vilka på grund av sina enkla
och rena seder och sin fullkomliga brist på
så kallat världsvett, förhånas av pöbeln. Ack,
käre Anselmus l — Du förstod ju under
fläderträdet min sång — min blick — du älskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
