Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
om, och om de härliga framtidsutsikter, som nu
öppnade sig framför honom, men som mången alls
icke kunde fatta. Rektor Paulmann, som erinrade
sig registrator Heerbrands hemlighetsfulla ord,
blev alltmera bestört och kunde knappast få fram
en stavelse, innan studenten Anselmus, i det han
lät undfalla sig några ord om sitt brådskande
arbete hos arkivarien Lindhorst och med elegant
säkerhet kysste Veronica på handen, redan
hunnit utför trapporna, var borta och försvunnen.
— Där var ju redan hovrådet, mumlade
Veronica för sig själv, och han kysste mig på
handen — och han gav mig en riktigt öm blick —
han tycker i alla fall om mig.
Veronica överlämnade sig på nytt åt sina
drömmar, men det var, som om städse en fientlig
gestalt trängde sig in mellan dessa
framtidssyner av fru hovrådinnans kommande husliga
sällhet, och gestalten skrattade hånfullt och sade:
— Det är ju alltsammans bara vanligt, dumt
prat och därtill lögn, ty Anselmus blir aldrig
hovråd och aldrig din man; han älskar dig ju
inte, fastän du har blå ögon och en smärt växt
och en vacker hand!
Då flöt liksom en isström genom Veronicas
inre, och en djup förtvivlan förjagade den
lyckokänsla, varmed hon nyss sett sig i spetsmössa
och örringar. Hon var nära att brista i tårar och
sade högt: — Ack, det är ju sant, han älskar mig
icke, och jag blir aldrig fru hovrådinnan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
