Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Min stackars Pavo," yttrade Ranck djupt rörd.
"Du och jag fingo båda umgälla att vara kurirer.’’
"Men jag hoppas, det oaktadt, att ännu en gång
få tacka ryssarne för sist och det på äkta finskt
maner," svarade Pavo. "Det rann mycket blod bort ifrån
mig, men det kommer väl åter och då så . .."
Han afbröt sig sjelf med en betydelsefull gest
Han lyftade nemligen den högra armen och högg med
den i luften, likasom om en fiende stått framför honom.
Ranck hade emellertid blifvit så pass återstäld att
han kunde sitta till häst och åtfölja Tiainen på ett
par ströftåg. Man började lida brist på proviant i det
stora friskare-lägret och behofvet måste fyllas. Man
lyckades öfverrumpla ett par rika transporter, hvarvid
eskorten obarmhertigt nedhöggs. Karelarne gåfvo
aldrig pardon. Härutinnan voro de omenskliga och
grymma.
Tiainen befann sig i hufvudqvarteret när budet
från Sojni dit anlände. Den tappre anföraren rodnade
af glädje och stolthet. Adlercreutz, den store
generalen, behöfde honom och hans män. Han skulle
måhända med sin skara få deltaga i en ordnad batalj
och visa hvad den karelske bonden dugde till. Ranck
var ej mindre belåten. Han skulle efter en så lång
bortovaro åter få sammanträffa med gamla
vapenbröder, hvilka säkerligen trott honom vara död. Han
yttrade helt oförbehållsamt den glädje han erfor, ej
läggande märke till att Hanna afhörde honom med
sänkta ögon och bleka kinder.
Tiainen hade aflägsnat sig och de voro båda
allena.
"Jag undrar ej öfver, att ni finner lifvet ibland
oss ej motsvara edra böjelser och lefnadsvanor,"
yttrade hon. "Vi hafva likväl älskat er som en broder,
och vi skola mycket sakna er."
Nu först varseblef Ranck uttrycket i Hannas
ansigte på samma gång han förstod att den glädje han
visat sårat hennes känslor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
