Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den heliga Veronikas svetteduk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTUSLEGENDER
gamla liksom i en syn ett skönt och blekt, med härliga,
majestätiska ögon och milda drag, och hon greps av plötslig
sorg och rörelse över denna främmande mans olycka och
förnedring.
— O, vad har man gjort med dig, du arma människa?
utbrast hon och trädde honom ett steg till mötes, medan
hennes ögon fylldes av tårar. Hon glömde sin egen sorg
och oro för denna plågade människas nöd. Hon tyckte, att
hennes hjärta ville sprängas av medlidande. Hon ville som
de andra kvinnorna skynda fram för att slita honom bort
från bödlarna.
Den fallne såg hur hon kom emot honom, och han kröp
närmare henne. Det var, som om han hade väntat att finna
skydd hos henne mot alla dessa, som förföljde och plågade
honom. Han omfattade hennes knän. Han tryckte sig upp
emot henne såsom ett barn, som räddar sig intill sin mor.
Den gamla lutade sig ner över honom, och på samma
gång som hennes tårar strömmade, kände hon den saligaste
glädje över att han hade kommit och sökt skydd hos henne.
Hon lade sin ena arm om hans hals, och så som en mor
först av allt torkar bort tårarna ur barnets ögon, så lade
hon sin svetteduk av svalt, fint linne över hans ansikte för
att borttorka tårar och blod.
Men i detta ögonblick voro bödelsdrängarna färdiga med
korset. De kommo nu och ryckte till sig den fångne. Otåliga
över dröjsmålet, släpade de bort honom med vild brådska.
Den dödsdömde uppgav ett stönaude, när han fördes bort
från den fristad, som han hade funnit, men han gjorde intet
motstånd.
Men Faustina fattade om honom för att hålla honom kvar,
och då hennes svaga, gamla händer ingenting förmådde,
utan hon såg honom bortföras, kände hon det, som om
någon hade slitit ifrån henne hennes eget barn, och hon
ropade:
— Nej, nej! Ta inte bort honom ifrån mig! Han får
inte dö! Han kan inte få dö!
Hon erfor den förfärligaste sorg och vrede över att han
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
