Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I den röda tunneln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fulla av kullersten och kantiga stenblock. Och att
vikten av varje del, även av eldröret, ej får
överstiga 100 kilogram för att kunna lätt framforslas.
»Men när kommer det där med ungarna?»
undrade kolerabacillen.
Manteln betraktade den.
Den var nu alldeles tunn och genomskinlig.
Men ännu fanns det liv i den, så manteln ville
hålla den kvar ännu en stund på pinobänken.
»Alldeles på ögonblicket», svarade den därför.
»Men vi skola gå i ordning med sakerna. Jag skall
först tala om för dig, hur jag träffade en
bekant till den med ungarna. Han hette
fältartilleriets kanon; alla vapenslag hade honom hos sig;
och i alla arméer fanns han. Det var en kanon,
som måste kunna föras fram över allt för att
kunna dundra lös från vilket ställe som hälst.
Därför fick hela fordonets vikt inte vara
större än 1,800 kilogram, så att 6 hästar
kunna draga det fram i vilken vanlig, kuperad mark
som hälst – ja, utom i bergiga trakter, förstås,
där man ju har det ännu lättare bergsartilleriet.
Men de kanonerna skjuta sina kulor i nästan
rak linje.
Nu händer det ju oftast under heta strider,
att fiendens ställningar beskjutas på samma
gång av infanteriets skyttelinjer, som bit för bit
rycka fienden inpå livet, och av artilleriet, som
placerats i förmånliga skjutställningar bakom
infanteriet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
