Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilodagar i Suwalki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
sångföreningar, vars medlemmar utgjordes av enkla
soldater. Karlarna stodo barhuvade i regnet och
bildade en tät grupp under ledning av en fältväbel.
Sången med sitt ständigt återkommande »Gospodi
pomiluj», Herre förbarma dig, var ibland det vackraste
jag någonsin hört. Den gjorde ett djupt och outplån-
ligt intryck, och det var svårt att gå bort från denna
plats, där den innerliga, den melodiska dödshymnen
svävade som på änglavingar över långa rader av
gravkullar.
Den lille trumslagargossen Peter från Grodno
satt och spelade på en balalaika, som han själv
hade gjort. Han såg präktig ut, var glad och artig
och allas favorit. Vid sina 16 år hade han råkat i
fångenskap.
»Har du några anhöriga eller vänner i livet?»
frågade jag.
»Jag är ensam,» svarade han vemodigt, »jag har
blott en kusin, som nu troligen är i Kaukasien.»
»Hur har det gått med dina föräldrar?»
»Min mor dog för fem år sedan, och jag har
fått underrättelse, att min far stupat i Karpaterna
redan i mars,» svarade han med återhållen gråt.
»Nå, var är nu slutligen Pavel Iosifovitsch
Koslovskij?» frågade jag mina älskvärda tyska led-
sagare. Jo, han hade varit sjuk, men var nu kon-
valescent och gick uppe. Vi körde till den lasarett-
barack, där han befann sig. Han blev efterskickad
och kom genast ut, klädd i en lång, ljus rock. Han
gjorde militäriskt ställningssteg, och jag frågade om
han kände igen mig. Jo, det gjorde han då. När
hade han sett mig? Jo, i Suwalkis kyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
