Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte delen - 11 - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—- ioo935 —
alltid en strumpstickning med sig, när hon satt vid hans
säng.
»Sofver du icke?» frågade Natalia.
»Nej! Jag kände, när du kom in... det kännes
genast så fridfullt och lugnt, när du är hos mig.»
Natalia lutade sig ned öfver honom, och hennes ögon
strålade af kärlek och lycka.
»Jag älskar dig, Natalia, mer än allt annat i världen.
Säg mig, får jag lefva?»
»Ja, ja, det är jag viss om», svarade Natalia, i det hon
fattade och kärleksfullt tryckte hans hand. Så lycklig hon
än kände sig öfver hans ord, vågade hon icke visa det, då
hon visste, att hvarje starkare sinnesrörelse var farlig för honom.
Några timmar därefter drog furst Andrei Bolkonski sin
sista suck.
»Det är slut», sade prinsessan Maria, några ögonblick
efter det hon märkt, att hän icke längre andades.
Natalia såg in i hans brustna ögon och tillslöt dem.
»Hvarest är han väl nu?» tänkte hon.
12.
Tidigt på morgonen den 6 oktober
kom Peter ut ur baracken och blef stående
i dörren, lekande med en liten hund med
korta krokiga ben och yfvig svans, som
hade sällat sig till fångarna. Peters dräkt
bestod nu af smutsiga och trasiga
benkläder, som för att hålla värmen bättrë
voro hopbundna nedtill, samt af en kaftan
och en mössa. Han var nu icke längre så
korpulent söm förr; ett yfvigt skägg
betäckte nedre delen af hans ansikte, och
hans långa hår var oordnadt och fullt af
ohyra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
