Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 597 —’
en instinkt hade sagt honom, att om man nu med husarerna
störtade sig öfver de franska dragonerna, skulle dessa icke
kunna hålla stånd. Men skulle det ske, måste det göras
genast, ännu i denna minut, annars blefve det för sent,
Ryttmästaren, som höll på sin häst bredvid, höll också
blicken oafvändt fäst på kavalleristriden vid bergets fot.
»Andrei Sebastianovitsch!» ropade Rostov till denne,
»ser ni ... vi kan ... om ...» han var så ifrig, att han
stammade. Men ryttmästaren förstod mer än väl hans
mening och svarade:
»Ja, verkligen . . . det skulle gå som en dans att kasta
dem tillbaka!»
Utan att höra honom till slut gaf Rostov sin häst
spor-rarne, sprängde fram för fronten af sin skvadron och hade
ännu icke hunnit kommendera denna att sätta sig i rörelse,
förr än hans gossar, som sett detsamma och kände detsamma
som han, redan hade samlat tyglarne i handen och sprängde
efter honom.
Rostov själf visste knappast Hvad han gjorde eller
hvarför han gjorde det. Det var, soni sägdt, som om han hade
varit på en jakt, och han handlade utan eftertanke och
öfverläggning, alldeles som på en sådan.
Han såg dragonerna komma rusande fram i spridd
ordning mot det ställe, hvarest han befann sig, och det afstånd,
som skilde dem från hvarandra, blef allt mindre och mindre;
han insåg, att de icke skulle kunna hålla stånd mot hans
gossar och att han till hvad pris som helst måste begagna
det gynnsamma ögonblicket, ty om han nu lemnade det
obegagnadt, skulle det kanske aldrig mer återkomma. Det
var så uppiggande att höra kulorna hvina, det var så svårt
att tygla hans ifriga häst och trampet af hela skvadronen
bakom honom var så smittande, att han utan besinning lät
sig hänföras af ögonblickets ingifvelse.
Nedkomna på slätten öfvergingo de från skarpt traf till
jÉhéIM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
