Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 48I -
oförlåtligt, min käre grefve», vände hon sig till denne, som
hade följt med henne in, »att lefva på det här viset och
aldrig komma ut i världen något. Men nu släpper jag er
icke. I afton kommer skådespelerskan Georges att
deklamera hos mig, och jag väntar äfven några andra gäster, och
om ni då inte kommer till mig och har er vackra dotter med
er, tänker jag inte kännas vid er längre. Min man är
bortrest — annars skulle jag skicka honom till er. Ja, ni måste
nödvändigt komma ... nödvändigt, hör ni! . . . klockan nio.»
Och. hon vinkade åt modisten, som gjorde en artig
nig-ning, och satte sig på stolen bredvid spegeln, i det hon
bredde ut de frasande vecken på sin vida klädning. Därpå
mönstrade hon de kläder modisten medfört till profning,
och uttalade sig berömmande om ett och annat bland de
olika plaggen.
»För öfrigt kläder er allting, min kära grefvinna!» Och
Natalias ansikte strålade af jiöje, så lycklig kände hon sig
att höra ett bifall af denna grefvinna, son hon förut hade
hållit för så stolt och otillgänglig. Men grefvinnan Helena
var också förtjust i Natalia och önskade bereda henne glädje.
Hon trodde sig då också göra både Anatol och Natalia till
viljes, då hon nu beredde dem ett tillfälle att blifva
närmare bekanta med hvarandra. Oaktadt hon förut hade varit
ganska uppbragt på Natalia, för att denna i Petersburg hade
tagit ifrån henne »hennes page», Boris Drubetskoi, tänkte
hon nu icke en gång därpå, och önskade af allt hjärta att
kunna göra Natalia något godt, efter hennes egen
uppfattning af hvad som därmed menades. Därför tog. hon också,
innan hon for, sin skyddsling afsides och sade henne:
»Vet ni ... i går dinerade Anatol hos mig, och vi
hade nästan kunnat förgås af skratt öfver honom. Kan ni
tänka er, att han inte åt en smula, utan bara satt och
suckade. Han är rent af förryckt af kärlek till er . . . ja,
rent af förryckt!»
Krig och fred. 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
