- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
301

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde delen - 10

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 30i —

starkt byggdt staket med vackra grindar. I en bod stodo
två brandsprutor och gröna vattentunnor. Vägarne voro
raka, och alla broar voro försedda med räcken. Öfver
allting låg en prägel af ordning och skönhetssinne.

När Peter frågade efter fursten, visade man honom till
en mindre nybyggnad i närheten af dammen. Furstens
gamle förvaltare sade Peter att fursten var hemma, och förde
honom in i ett litet, prydligt rum. Peter kände sig förvånad
öfver den anspråkslösa beskaffenheten af det lilla huset.
Hvilken kontrast mot de glänsande förhållanden under hvilka
han senast hade sett fursten i Petersburg! Han gick med
raska steg in i salen, som ännu icke var rappad och
luktade af nymålning; han ämnade gå vidare, men den gamle
förvaltaren skyndade ljudlöst före honom och knackade på
en dörr.

»Hvad är det?» hördes en barsk stämma fråga.

»Det är en främmande herre här|» svarade den gamle
förvaltaren.

»Bed honom vänta», och man hörde en stol skjutas
undan.

Med snabba steg gick Peter fram till dörren och stötte
här nästan tillsammans med furst Andrei. Peter omfamnade
honom och tog honom sedan i närmare betraktande.

»Nej, kän man se! Det var ett oväntadt besök!»
utropade futst Andrei.

Peter svarade icke, utan stod bara och stirrade på sin
vän, så förvånad var han öfver den förändring, som egt
rum med honom. Det var väl samma vänliga ord, samma
leende som förr, men blicken var mätt och död, och
oaktadt sin önskan att synas glad, lyckades furst Andrei icke
gifva sitt ansikte ett uttryck af verklig glädje. Peter
förundrade sig mindre öfver att hans vän hade blifvit så
affallen och gammal än öfver det egendomliga rädda uttrycket
i hans drag och hans blick.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free