- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
118

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 118 —

Furstinnan gick förbi dörren och såg in i lilla salongen.
Peter och Helena sutto ännu och talade med hvarandra.

»Alltjämt som förut», svarade hon sin man.

Furst Vasili rynkade ögonbrynen, steg upp, kastade
hufvudet tillbaka och gick med beslutsamma steg in i lilla
salongen. Hans min var så högtidlig, att Peter halft skrämd
genast reste sig.

»Gud vare lof», sade furst Vasili, »min hustru har
sagt mig allt.» Han omfamnade med ena armen Peter,
med den andra sin dotter. »Min vän! Helena! Jag är
mycket, mycket lycklig!» Han darrade på rösten. »Huru
mycket höll jag inte af din far! Och hon kommer att bli
en god hustru åt dig! .. . Gud välsigne er!» Han
omfamnade sin dotter och sedan Peter och kysste dem, och
verkliga tårar runnö från hans ögon.

»Furstinna! Kom då hit!» ropade han.

Furstinnan kom in och började också snart att gråta.
Man kysste Peter, och han kysste flera gånger den vackra
Helenas hand. Om en stund lemnades åter de nyförlofvade
på tu man hand. ’

»Det måste gå s^ här och kunde inte bli annorlunda»,
tänkte Peter, »därför tjänar det ingenting till att fråga, om
det är bra eller icke. Åtminstone är det bra, att det är
slut på alla tvifvel, som hittills plågat mig.»

Han höll sin fästmös hand i sin utan att säga ett ord.

»Helena!» utropade han efter en stund, resande sig.
Han visste, att man vid dylika tillfällen säger någonting
särskildt, men kunde omöjligt erinra sig, hvad detta var. Han
såg henne in i ansiktet, hon trädde honom ännu närmare
och rodnade.

Han ämnade luta sig ned och kyssa hennes hand, men
hon gjorde en hastig rörelse på hufvudet och tryckte sina
läppar mot hans. Hennes ansikte strålade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free