Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Väckelseropet ljöd ej förgäves. Inom ett par veckor hade
boken gått ut i 4000 exemplar, och en ny upplaga måste
ombesörjas redan samma år. Riddarna läste den på sina slott,
och studenterna föreläste högt ur den i böndernas gårdar.
Överallt väckte dess innehåll det största uppseende – hos
somliga entusiasm, hos andra en viss ängslan och oro på
grund av författarens enligt deras uppfattning alltför djärva
frispråkighet. Luther visste dock med sig, att han inte skrivit
så av överilning. Han kände att plikten krävde detta, och han
var pressad av tidens nödläge och hade ärligt uppsåt att ta på
sig konsekvenserna. "Jag menar också förvisso" – säger han i
slutet av boken – "att jag har upphävt min röst högt, framfört
mångt och mycket som anses orimligt och angripit många
förhållanden för skarpt. Men hur skall jag bära mig åt med detta?
Jag är skyldig att säga det. Kan jag, så vill jag också göra det.
Det är kärare för mig att världen förtörnas på mig än att Gud
vredgas. Man kan ju inte beröva mig mer än livet. Jag har
hittills många gånger erbjudit mina motståndare fred. Men,
som jag ser, Gud har genom dem tvingat mig att åter och åter
öppna munnen högre... Men jag kan ännu en liten visa om
Rom och om dem. Om det kliar dem i öronen, så skall jag
sjunga den också för dem och stämma upp i högsta tonart.
Du förstår ju väl, kära Rom, vad jag menar... Är min sak
rättfärdig, så må den fördömas på jorden, om den endast
döms som rättfärdig av Kristus i himmelen." Ja, redan den 10
juli skrev han till Spalatin: "Vad mig själv angår är tärningarna
kastade. Jag föraktar både Roms nåd och dess onåd. Med dem
vill jag aldrig i evighet sluta fred och förbund. Låt dem så
länge hålla på med att fördöma och bränna vad som är mitt.
Nu vill jag själv fördöma och offentligt bränna upp hela den
påvliga lagboken. Ty nu bör ödmjukheten, som hittills
förgäves har visats, ha ett slut." Och i ett brev till en annan
vän: "Om min skrivelse, som Ni, min fader, kallar en basun,
verkligen är så häftig och glupsk, det får Ni och andra döma
om. Det är nog sant att den är häftig och frimodig, men den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
