Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jonnie tände aldrig ljuset i sitt rum när han och tommy kom dit. Månen gav tillräckligt ljus. Ett av fönstren stod på vid gavel. Det var inget myggfönster isatt än. Det var onödigt att locka dit ännu fler flygfän med lampljus.
Jonnie gick i sin pappas fotspår och sov för öppet fönster året runt. Myggen kunde han stå ut med. Det hade han lärt sig under vandringar i fjällen med pappa.
Han letade reda på sovsäcken och bredde ut den på golvet.
- Vi slaggar väl direkt, sa Tommy. Jag ska baa pissa först.
Han gick ut i den mörka korridoren och in på toaletten. Haan kom strax tillbaka.
- Var du inte rädd? sa Jonnie.
- För vad då?
- Det är mörkt i korridoren.
- Jag är inte skraj för nånting.
Var det sant?
I varje fall kände sig Jonnie ängslig när han gick in på toaletten. Han stängde dörren och tände ljuset. Sen ställde han sig snett när han kissade i wc-stolen för att kunna hålla ett öga på dörren och ha ryggen fri.
Om handtaget började röra sig och dörren sakta öppnades...
Felet är att han har för mycket fantasi. Han har alltid haft lätt för att inbilla sig saker och ting. Det är därför som han har så lätt för att rita monster. Han behöver bara tänka: Nu ska jag rita Monstret i Dödens Dal, så ser han både monstret och dalen framför sig, tydligt och klart. Det är bara att rita av.
Nu räckte det med att tänka: Det finns ett spöke som går som en karl där ute i mörkret och en enbuske som växer upp i luften, så blir allt verkligt.
Han tror inte på det övernaturliga. Men det overkliga blir verkligt så fort han tänker på det. Hans fantasi skapar en värld åt honom mitt i den vanliga världen. Och den skrämmer honom.
Han spolade, släckte och gick ut. I korridoren rörde han sig baklänges mot sin egen dörr, för att vara beredd om någonting dök upp. Ingenting hände. Han gick in och stängde dörren.
Tommy låg redan i sovsäcken.
Jonnie klädde av sig och behöll kalsongerna på. Av gammal vana kastade han en blick ut genom fönstret innan han la sig. Ängen var tom. Han kröp ner i sängen.
- Ligger du bra?
- Det är som att vara ute på camping. Fast ganska hårt åt ryggen.
- Du vänjer dej snart.
Tommy snörvlade och gäspade.
- Är du trött?
- Ganska så.
- Jag med.
Jonnie gäspade och slöt ögonen.
Tommys ord om camping hade fått honom att tänka på pappa. Många gånger hade de cyklat iväg tillsammans med mesar på pakethållarna. Sen hade de vandrat med mesarna på ryggen genom skogen upp på fjället. De hade fiskat i fjällbäckar och små sjöar. Pappa lärde honom att kasta med fluga. Det var tyst och fint och spännande.
På kvällen slog de upp tältet i mjuk mossa, gjorde upp en eld och halstrade fisk. Sen kröp de ner i sovsäckarna och låg bredvid varann och pratade om allt och ingenting tills de somnade.
Så lyckligt kunde livet vara.
Mamma följde aldrig med. Hon tålde inte att gå så långt.
Det var bra bra. Hon passade inte på fjället. Hon pratade för mycket.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
