Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som åter besöker oss i nödens stund. Hon fattade min
hand och ville ledsaga mig till den sjuke, men
varseblef i detsamma Axel, hvilkens åsyn försatte henne i
bestörtning.
— Mamsell Emilia, sansa er, för mig till er far! —
Låt löjtnant Segerman stanna qvar här; det är han som
kallat mig hit.
— Löjtnant Segerman! utbrast Emilia.
— Mitt namn är verkeligen Segerman. Det som händt
kan ej ändras. Jag har kommit hit, ej allenast för att
förklara mig, utan ock för att godtgöra — om sådant
mer kan ske — hvad jag oförvållande brutit. Gå in
du, min värde vän Hamster, spara icke på din
berömda skicklighet och tillåt mig att få stanna här så länge.
Ack min Gud! — tänkte jag — huru skall detta
lyckligen slutas och jag skyndade till den sjukes säng.
Här fann jag Ida sittande bredvid sängen badande hans
tinningar. Så snart hon borttog handduken, igenkände
jag genast den mystiske gamle mannen, hvilken jag en
gång råkat pä värdshuset och hvilken för några aftnar
sedan bjöd mig in pä societéten; han låg nu der
sanslös, mållös och utan känsel.
— Tillåt mig mamsell, sade jag, i det jag tog den
sjukes hand, undersökte pulsen och fann hufvudgärden
blodig. Både blånader och djupa sår tillkännagåfvo,
att här var ingen tid att förlora. Jag framdrog min
lansett och öppnade ådern. Blodet framströmmade ur
hans arm, hvilken ock tycktes vara skadad. Jag anade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
