Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde vänta, att hos oss aflägga besök, hvilka tätt och
ofta förnyades. Efter denna tid bemärkte man också
en väsendtlig förändring i hans sinnesstämning och
uppförande. Han blef mera fåtalig och sluten inom sig
sjelf. Som nu dessa betänkliga symptomer, allt sedan
Adam i paradisets lunder svärmade för sitt drömda
ideal, ledt till samma resultat, så kan du lätt gissa, huru
det var fatt med honom. Det var barndomskamraten
han hade återsett, den han för längesedan svurit evig
trohet. Det syntes först, att det icke var endast fröjd
och hopp, som uttalade sig i den unga mannens blick;
det låg i den en plågsam känsla, en oro, som syntes
tvilling med hans glädje och som uppvexte, lik
taggarne och rosen, på samma gång och på samma stjelk.
Nu skulle vi skiljas. Vår kärlek skulle ännu blifva en
hemlighet. — — Det blef för honom ett tidsfördrif att
leka med ett hjerfa, som ett falskt sken förbländat,
och sedan kasta bort det, krossadt och vanhelgadt. Du
känner mina öden, du, den renaste, den ädlaste;
du skall icke öfvergifva min son, min August, då du
får veta min förförares namn. Kunde du höra de
suckar, som sökt dig; kunde du föreställa dig hvad ånger
och förebråelser äro smärtsamma, så skulle du beklaga
mig. Jag kan ej öfverlefva denna afgrundssmärta,
lefva öfvergifven af den, jag så högt älskade,
öfverlemnad åt vanäran, föraktet och förtviflan. Skall jag dock
kunna fortfara att älska den, som hånat min
outplånliga kärlek och röfvat ifrån mig den enda sällhet, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
