Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
ligt mot mig, och hela Floden har haft den godheten att
respektera min fattigdom och min skröplighet; men...
men...»
»Ingen är fullt lycklig från näbben till stjärten», sade
Adjutanten deltagande. »Vad är det som Krokodilen
av Krokodil-Trapporna ytterligare önskar?»
>Det där lilla vita barnet, som jag inte fick», sade kroko- .
dilen med en djup suck. >»Det var mycket litet, men
jag har inte glömt det. Jag är gammal nu, men innan jag
dör, är det min önskan att pröva på någonting nytt. Det
är sant, att de äro ett tungfotat, bullersamt och dåraktigt
folk, och ur sportsynpunkt sett vore det inte mycket bevänt
med saken; men jag minns den gamla tiden ovanför Benares,
och om barnet lever, kommer det nog ännu ihåg äventyret.
Kanske går det upp och ned för stränderna av någon flod
och berättar, huru det en gång hade händerna mellan Kro-
kodilens av Krokodil-Trapporna tänder men fick leva för att
tala om saken. Mitt Öde har varit mig synnerligen bevå-
get, men det där plågar mig ibland i mina drömmar — tan-
ken på det lilla vita barnet i fören på den där båten.» —
Han gäspade och slöt sina käkar. — »Och nu vill jag vila
och tänka. Varen tysta, mina barn, och haven respekt
för den gamle!»
Han vände stelt och hasade sig upp på toppen av sand-
banken, medan schakalen och Adjunten drogo sig till-
baka i skydd av ett träd, som hade strandat på bankens
ända närmast järnvägsbron.
»Det där var ett ämt och inbringande liv», flinade
schakalen och såg menande upp mot fågeln, som sköt upp
högt över honom. »Och inte en enda gång, märk väl,
gjorde han sig besvär med att tala om för mig, var en
munsbit möjligen blivit kvarlämnad utefter stränderna.
Och likväl har jag hundra gånger så visst som en talat om
för honom, när någonting gott flöt nedför floden. ”Hela
världen glömmer schakalen och barberaren, sedan nyhe-
terna väl berättats’. Nu tänker han sova! Arrah!»
Schakalen vände sig om med ett otåligt gnäll och tänkte
rulla ihop sig under trädstammen, men så hukade han sig
plötsligt ned och tittade genom de slokande grenarna upp
på bron nästan rakt över deras huvuden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
