Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
upp till risfälten, och de stodo djupt i präktig gyttja. Jag
minns ännu ett par armband (de voro av glas och gjorde
mig inte litet bryderi), som jag hittade den kvällen. Ja,
glasarmband och, om jag inte missminner mig, också en
sko. Jag borde ha skakat av båda skorna, men jag var
hungrig. Jag blev klokare sedan. Nåväl, jag åt och vilade
mig; men när jag var färdig att återvända till floden, hade
vattnet fallit, och jag plumsade genom gyttjan på huvud-
gatan. Tänk er bara! Nu kommo de ut, allt mitt folk.
präster och kvinnor och barn, och jag såg vänligt på dem,
Gyttja är ingen god plats att slåss på. En båtkarl skrek:
”Hit med yxor och döda honom, ty det är vadets krokodil!
— ”Icke så!" sade braminen. ”Skåden! Han driver floden
framför sig! Han är byns skyddsgud! Och så kastade de
blommor i massa på mig, och min lycka ville, att en man
ledde en get över vägen.»
» Välsmakande, i sanning mycket välsmakande är get-
kött!> sade schakalen.
> För hårig — alldeles för hårig, och finner man henne i
vattnet, kan man våga sju mot tu, att hon gömmer en
korsformig krok. Men den geten jag talar om höll jag till
godo med och kom ned till Trapporna under stora heders-
betygelser. Sedan sände mig mitt Öde den där båtkarlen,
som ville hugga svansen av mig med en yxa. Hans båt kant-
rade på ett gammalt grund, som ni inte kan komma ihåg.»
»Vi äro inte alla schakaler här», sade Adjutanten. »Var
det det grundet, som uppstod, när stenpråmarna sjönko
det stora torkåret — ett långt grund, som höll ut tre över-
svämmingar? »
»Det fanns två», sade krokodilen, »ett övre och ett nedre
grund.»
» Javisst, jag glömde det. En strömfåra delade dem;
men den torkade sedermera ut>, sade Adjutanten, som var
stolt över sitt minne.
»På det nedre grundet, barn, strandade min lycksökares
farkost. Han låg och sov i fören, och yrvaken som han var,
hoppade han i vattnet till midjan — nej, inte längre än till
knäna var det — för att skjuta båten från grundet. Hans
tomma båt fortsatte ensam och stötte på igen nedanför
nästa krök, så som floden då rann. Jag följde efter, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
