Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fred med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af andra kammaren med 88 röster mot 83 och af första kammaren efter
några glåpord med 58 röster mot 4 (säger fyra) — denna första
kammare, som i år med resp. 106 och 108 röster mot resp. 3 röster och
1 röst beviljade krigskreditiv på femton millioner kronor för att vid behof
användas mot detta Norge, som genom sin riksförsamling efter mogen
pröfning med 89 röster mot 24 antog samma fredsförslag.
Att riksdagens och stortingets vidt skilda beslut i en sådan nationel
lifsfråga skulle komma att gifva ökad fart åt det demokratiska Norges
sträfvanden att göra sig fritt från ett unionsband, som hindrar vänskapliga
och tryggande förbindelser med alla folk, förutsades i en offentlig skrift
1891, och den förutsägelsen har dess värre icke jäfvats af erfarenheten.
Man må betänka, att utrikesministern här säkerligen skall anse sig
ha mera skäl att rätta sig efter riksdagen, inför hvilken han har ansvar,
än efter stortinget, inför hvilket han är ansvarsfri.
Ser man saken från synpunkten af unionsfred, inåt och utåt, fred
mellan de förenade rikena inbördes och fred mellan skandinaviska halfön
och utlandet, förefaller det alltså ingalunda orimligt, att två utrikesministrar
under den gemensamme kungen, en särskildt för Sverge och en särskildt
för Norge, skulle medföra större fredsgaranti än den nuvarande ordningen
med en utrikesminister, som måste taga mera hänsyn till de storsvenska
traditionerna än till de norska kultursträfvandena. Att en sådan
fördelning åf både arbete och ansvar skulle stå i strid med unionens
dubbeländamål — gemensam kung och gemensamt försvar — har aldrig kunnat
visas med klara skäl.
Inkörda föreställningar om hvad som här måste vara vår rätt och
ära ha gjort och göra alltjämt ett hiskligt buller. Men endast hvad som
uppenbarligen afser att trygga de båda folkens oberoende och välfärd,
får i detta fall vara bestämmande.
Hemlighetsmakeri borde vara en styggelse i politiken. Förkastligt
i allmänhet, emedan det underhåller ljugeri och misstro, graderar
människorna, gör dem högmodiga och aflägsnar dem från hvarandra, är det i
statssaker tillika en fruktansvärd fara. Krig mellan civiliserade nationer
skulle ytterligare försvåras, om trådame i diplomatspelet vore synliga för
hela världen, om prässen och allmänheten kunde följa med de
internationella tvisterna och få del af skäl och motskäl.
Bland de lika »skyldigheter», som Sverge fordrar af Norge för
att vi i unionen skola medge Norge samma »rättigheter», är äfven den,
att stortinget skulle afstå från sin kontrollmakt öfver norska regeringen.
Det skulle för all del vara vissa statsrådsprotokoll, som icke finge
infordras af stortinget. Men norrmännen skola aldrig för något pris i världen
schackra bort de dyrbaraste skatterna i sin demokratiska statsbyggnad.
När Sverge icke desto mindre tränger på med lock, trug och hot
för att genomdrifva en sådan handel, så betackar sig Norge för den på
dylika vilkor erbjudna jämlikheten och består sig med sin egen
utrikesminister. Och det har både rätt och vilja att under den gemensamme
kungen själf vårda sina utrikesangelägenheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
