Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fred med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Karl XV under högsomtnaren 1863 sammanträffade med
Fredrik VII af Danmark i Skåne, kryssade sexton ryska krigsfartyg i
Östersjon och tsaren själf mönstrade trupper i Finland.
Också den gången lyckades vi komma undan i sista stunden.
* *
*
Storhetsvurmen lät sig imellertid icke häjda. Sedan man skaffat
oss en fiende i Ryssland, vore det så godt att spela på äfven med risk
att få ytterligare ett par stormakter på halsen. Ett nytt danskt-tyskt
krig stod för dörren. Här skulle det slås ett stort slag. Danske kungen
var tillika hertig af Slesvig och Holstein, hvilka skulle hafva sina egna
författningar och landsrepresentationer. Men det storpatriotiska partiet i
Danmark ifrade för en dansk helstat, i hvilken åtminstone Slesvig skulle
helt uppgå, fast södra och större delen af detta hertigdöme beboddes af
tyskar. Man uppagiterade en nationel stämning för Slesvigs fördanskning.
Preussen hade föreslagit en delning efter nationalitetsförhållandena
och de andra stormakterna tillrådde Danmark tillmötesgående. Men de
riktigt nationelle, patentpatrioterna, som äro sig lika öfver allt, brydde
sig icke om visa råd, utan drefvo det slutligen därhän, att en
gemensam författning antogs för Danmark och Slesvig. Detta skedde 13
november 1863. Så kom det till fullständig brytning med Preussen och
Österrike.
Svenska regeringen stälde sig på Danmarks sida och uppehöil det
med löften om Sverges och Norges bistånd i det stundande kriget. Karl
XV och Fredrik VII voro personliga vänner. Underhandlingarna
fortsattes efter den senares död med hans efterträdare Kristian IX. Det
gälde till sist ingenting mindre än upprättandet af en ny union,
omfattande alla tre skandinaviska rikena. Däraf blef ingenting. Ej ens
allianstraktaten, hvars undertecknande allt jämt fördröjdes å svenska sidan, kom
till stånd.
Men detta berodde visst icke på ovillighet hos Karl XV. Han
var mycket ifrig att vid Danmarks sida gå i fält mot tyskarne. Någre
af hans ministrar ansträngde sig till det yttersta för att hålla honom
tillbaka. Gripenstedt hotade honom tämligen tydligt med Gustaf IV Adolfs
öde, och De Geer och Sibbern understödde den modige statsmannen.
Genom grefvarne Manderström och Hamilton underhölls imellertid
danska regeringen fortfarande med löften — medan de tyske krigshärarne
i slutet af 1863 och första hälften af 1864 ryckte genom Holstein,
öfverskredo Slesvigs gränser, togo Dannevirke, drefvo de tappert kämpande
danskarne ur Dybbel, eröfrade Fredericia och öfversvämmade hela
Jylland.
Denna olycka berodde till en del på den svenska utrikesstyrelsens
tvetydiga hållning och falska förespeglingar, hvarför hon blifvit rättvisligen
bränmärkt. Olyckan skulle dock sannolikt icke blifvit mindre, utan större,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:20:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kpafmn/0019.html
