Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett möte i fält med en Moskvabekant. Ur furst Nechljudovs kaukasiska dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
185
— Lugna er, sade jag, ni är alldeles för känslig, lägg inte
allting så tungt på sinnet, analysera inte, se enklare på tingen.
Ni säger själv att ni har karaktär. Bemanna er, det är ju inte
lång tid ni har kvar.
Jag talade osammanhängande, ty jag var upprörd och kände
både medlidande med honom och ånger över att jag i mina tankar
tillåtit mig att döma en människa som var djupt och uppriktigt
olycklig.
— Ja, började han, om jag bara en enda gång sedan jag
kom till det här helvetet hade fått höra ett ord av deltagande,
intresse, Vänskap — ett mänskligt ord sådant som jag nu hör
från er. Då skulle jag kanske kunnat lugnt fördra allt, jag skulle
kanske till och med ha förmått bemanna mig, till och med ha blivit
en duglig soldat. Men nu är det förskräckligt. . . Då jag
resonerar förnuftigt, önskar jag mig döden, och varför skulle jag
älska mitt vanärade liv och mitt till allt gott odugliga jag? Men
vid minsta fara börjar jag ofrivilligt genast dyrka detta eländiga
liv och akta det som något dyrbart, och jag kan inte övervinna
mig själv, je ne puis pas. Det vill säga jag kan ju, återtog han efter
en minuts tystnad, men det kostar mig för stor möda, en oerhörd
möda, när jag är ensam. Då jag går med andra i en drabbning,
är jag oförskräckt, j’ai fait mes preuves, för jag är stolt och mån
om min ära: det är ett av mina fel.. . Säg, skulle ni tillåta att
jag övernattar hos er, hos oss kommer det förstås att spelas hela
natten. Om jag får ligga i en vrå på marken. . .
Medan Nikita bäddade började vi åter gå av och an på
batteriet i mörkret. Guskov måtte Verkligen inte ha tålt mycket,
ty två snapsar och två glas tjichir hade gjort honom ostadig på
benen. Då vi reste oss och gingo ifrån ljuset, lade jag märke
till att han förstulet stoppade på sig tiorubelsedeln, som han
under hela det föregående samtalet hade hållit i handen. Han
fortsatte att orda om att han kände han skulle kunnat resa sig,
ifall han vid sin sida haft en människa lik mig, som deltog i hans
öde.
Vi stodo just i begrepp att gå in och lägga oss i tältet, då
plötsligt en kula kom vinande över våra huvuden och slog ned
i marken inte långt ifrån oss. Intrycket Var så egendomligt —
Vårt tysta läger, vårt samtal och så helt plötsligt, Gud vet
varifrån, denna fientliga kula mitt inne bland våra tält ■— så
egendomligt att jag ej på en lång stund kunde göra klart för mig vad
som hänt. Andrejev, vakten på batteriet, närmade sig mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
