Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
IiEO TOLSTOJ
— Jag skall säga er hur det är, utlät sig Trosenko, hur man
räknar så kommer man till resultatet att här får en stackare svälta,
men faktum är att vi alla lever och dricker te och röker tobak och
dricker vodka. När ni har tjänat lika länge som jag, fortsatte han
vänd till underlöjtnanten, lär ni er också att reda er. Herrarna
vet ju hur han sköter kalfaktorerna.
Och kiknande av skratt berättade Trosenko hela historien om
underlöjtnanten och hans kalfaktor, fast vi alla hade hört den
tusen gånger.
-— Varför är du så rosenröd i ansiktet, min gosse? frågade han
underlöjtnanten, som rodnade, svettades och smålog så att det
gjorde en ont om honom.
•— Var inte generad du, jag var likadan själv, men nu ser du
så morsk jag har blivit. Skicka hit vilken gröngöling som helst
från Ryssland •— vi känner till dem — så får han spasmer och
reumatismer och jag vet inte vad att börja med. Men jag är hemma
här, här har jag hus och hem och allt, begriper du. Med dessa ord
tömde han än ett glas vodka. Vad sägs om det? tillade han och
såg Kraft stadigt i ögonen.
— Sådant högaktar jag. Det är en äkta gammal kaukasier.
Låt mig trycka er hand!
Och knuffande oss alla banade sig Kraft fram till Trosenko,
fattade hans hand och skakade den eftertryckligt.
— Ja, vi kan säga att vi fick pröva på allting här 1845, sade
han. Ni var ju med då, kapten? Minns ni natten mellan den tolfte
och trettonde, då vi hela natten igenom stod i smuts upp till
knäna och dagen därpå ryckte fram mot skansarna? Jag var
adjutant hos överbefälhavarn då, och på en dag tog vi femton
skansar. Minns ni, kapten?
Trosenko gjorde ett jakande tecken med huvudet, sköt ut
underläppen och såg mörk ut.
— Om ni tillåter att jag berättar . . . började Kraft vänd till
majoren. Han var som i feber och händerna gestikulerade
omotiverat.
Men majoren, som förmodligen hört historien mer än en gång,
stirrade på honom med så dimmiga, slöa ögon att Kraft vände sig
från honom och ställde sina ord till mig och Bolchov, i det han såg
ömsom på den ene, ömsom på den andre. På Trosenko kastade
han inte en blick under hela sin berättelse.
— Jo, om ni alltså vill höra. När vi ryckte ut på morgonen, så
sa chefen åt mig: »Kraft, ta de där skansarna.» Ni vet hur det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
