Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En markörs berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
195
Oliver och någon till. Nechljudov stod borta vid kakelugnen och
pratade med någon, det var den stores tur att spela. Hans boll
låg mittför kakelugnen, det är trångt där och han tyckte om att
ha stort utrymme.
Om han nu inte såg Nechljudov eller gjorde det med flit,
nog av, han måttade en väldig stöt mot bollen och stötte
Nechljudov med kön för bröstet så stackarn nästan skrek till. Och sen?
Tro inte han bad om ursäkt, den grobianen. Han bara gick
vidare, tittade inte ens åt Nechljudov och brummade:
— Vad skall de stå i vägen för? Det var därför jag missade.
Finns det inte rum nog?
Nechljudov gick fram till honom, han hade blivit alldeles
blek, och sa så hövligt som om ingenting hade hänt:
■— Ni bör be mig om ursäkt först, min herre, ni knuffade
till mig.
— Jag har inte tid att be om några ursäkter, svarade den
andre, jag skulle ha vunnit, men nu tar de min boll.
— Ni bör be om ursäkt, sa Nechljudov en gång till.
— Dra åt skogen med er! Se nu stannade den! Han tänkte
bara på sin boll.
Nechljudov gick ännu närmare och tog honom om handleden.
— Ni är en tölp, min herre, sa han.
Fast han såg ut som en flicka, liten och späd och skär i hyn,
var han inte rädd av sig. Hans ögon gnistrade, han såg ut som
om han velat äta upp den andre. Men store gästen var en lång,
stark karl, vart skulle Nechljudov ha kommit mot den?
— Vaa? röt han. Jag en tölp!
Och han skulle till att rusa på honom. Men alla, som var där,
sprang fram, tog dem i armarna och drog dem åtskils.
Det blev ett hallå.
— Han skall ge mig satisfaktion, sa Nechljudov, han har
förolämpat mig — han menade att han ville duellera med honom.
Det brukas så, se, bland herrar.
— Jag kan inte finna mig i detta . . . Ett ord, mina herrar!
— Jag tänker visst inte ge någon satisfaktion, sa den andre,
han är en pojkvalp och ingenting annat. Jag skall lappa honom
på öronen, det skall jag.
— Om ni inte vill slåss med mig, är ni ingen adelsman, sade
Nechljudov och hade så när börjat gråta.
— Du är en pojkvalp, sa den andre, du kan inte förolämpa
mig, vad du än säger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
