Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XLI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
183
länge och väl, innan han lyckades sticka sin sabel i skidan.
Klingan var alldeles nedblodad.
Rödhåriga tjetjentser med kortklippta mustascher lågo där
döda och stympade. Endast en, den som hade skjutit på Lukasjka,
var vid liv, fast täckt av sår. Han liknade en skadskjuten hök,
där han satt nedhukad, översköljd av blod från ett sår under
högra ögat, blek och med sammanbitna tänder och med sina
stora, vilt rullande ögon såg sig åt alla sidor. I handen höll han
en dolk, redo att försvara sig in i det sista. Kornetten gick fram
till honom, och då han kom jämsides lyfte han snabbt sin pistol och
fyrade av den i hans öra. Tjetjentsen ville ta sats, men föll ihop.
Kosackerna drogo de stupade åtskils och togo deras vapen.
Var och en av dessa rödhåriga tjetjentser var en människa, var
och en hade sitt individuella ansiktsuttryck.
Lukasjka bar man till vagnen. Han fortfor att svära
omväxlande på ryska och tatariska.
— Du ljuger, jag skall strypa dig! Du skall inte komma
levande ur mina händer! skrek han och försökte springa upp.
Men snart förstummades han av matthet.
Olenin red hem. På kvällen sade man honom att Dukasjka
låg döende, men att en tatar från andra sidan floden lovat kurera
honom med örter.
Diken släpades till sockenstugan. Kvinnor och barn
strömmade dit för att se på dem.
Olenin kom tillbaka i skymningen och kunde inte på länge
hämta sig efter allt vad han upplevat. Men frampå kvällen döko
gårdagsminnena åter upp. Han tittade ut genom fönstret.
Marjanka gick mellan visthuset och stugan, upptagen av husliga
bestyr. Modern hade gett sig av till vingården. Fadern var på
fogdekansliet. Olenin gav sig inte tid att vänta tills Marjanka
slutat sysslorna, han sökte upp henne. Hon var inne i stugan
och stod med ryggen vänd mot honom. Olenin trodde att hon
var blyg.
— Marjanka! sade han. Säg, Marjanka, får jag komma in
till dig?
Hon vände sig hastigt om. Hennes ögon voro fuktiga av tårar,
ansiktet hade ett vackert uttryck av sorg. Hon såg på honom,
tyst och majestätisk.
— Marjanka, upprepade Olenin, jag har kommit . . .
— Låt mig vara, sade hon. Hennes ansikte förändrade ej
uttryck, men tårarna började droppa från hennes ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
