Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kontinentalsystemets inre historia och tillämpning. Smugglingen och korruptionen — Mätsystemet och fiskalismen - Licenssystemet - Licensdekretet 25 juli 1810 - Exportskyldighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 KAP. III. KONTINENTALSYSTEMETS INRE HISTORIA OCH TILLÄMPNING
6,000 francs, sålunda mycket högre belopp än för de engelska licenserna.
Napoleon gjorde heller ingen hemlighet af att de voro af sedda att
bereda honom »en ansenlig afkastning».
Men vidare skulle licenserna tjäna Napoleons handelspolitiska
syften. Främst gällde det därvid att uppmuntra den franska och delvis
äfven den italienska exporten af industriprodukter samt under goda
år äfven lifsmedelsexporten från såväl dessa länder som Danzig och
andra kornbodar. I utbyte häremot medgafs då som regel den import
af kolonialvaror, som samtidigt reglerades genom Trianonpolitiken,
antingen generellt eller blott beträffande levantinska och amerikanska
produkter. Men det förekom också strängare fall, då ingenting annat
fick återföras till Frankrike än ständigt eftersökta
skeppsbyggnads-materialier eller ädla metaller och mynt, som Napoleon i
öfverens-stämmelse med sin kända uppfattning alltid sökte draga ut ifrån
England. Det fanns sålunda alltsedan 1809 en lång serie växlande
typer af licenser, hvilkas många olikheter i detalj emellertid ej erbjuda
något större intresse. En af de mest betecknande typerna är den
kombinerade, som lät fartygen gå med spannmål från tyska hamnar inom
Napoleons välde till Dunkerque och därifrån till England, hvarest
spannmålen fick lossas och skeppsmateriel tagas i återfrakt till
Dunkerque, där franskt vin, siden och manufakturer måste intagas och
fraktas till Hamburg. Ett af de mest undantagslösa villkoren för licens blef
att importen till Frankrike (delvis äfven till Italien), af hvad slag den
vara månde — frånsedt lifsmedelsimport under nödår sådana som
1812 — kräfde af det importerande fartyget returfrakt till minst samma
värde af franska varor (eller italienska i Italien), främst siden och andra
franska textilvaror men äfven vin och brännvin samt under goda år
naturprodukter i synnerhet från Italien, allt i sinsemellan växlande men
vanligen närmare bestämda proportioner. Detta högst genomgripande
system, som också ägde nyss omtalade engelska motsvarigheter ehuru
af mindre omfattning, hade utvecklat sig ur en i den franska
tullförfattningen af 1803 som ett slags straff införd bestämmelse för fartyg
som ej hade klara papper med hänsyn till lastens oskyldiga ursprung
(ofvan sid. 56). Det gällde t. o. m. för införlifvade områden, sådana
som hansestäderna, vid import till »de gamla departementen».
Det må genast sägas, att detta Napoleons försök till förvandling af
kontinentalsystemet från en gigantisk afspärrningsplan mot England
till en väsentligt mindre märklig metod att drifva upp Frankrikes
export, led ett nästan fullkomligt fiasko. Varorna togos naturligtvis
[-Export-skyldighet-]
{+Export-
skyldighet+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
