Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Kontinentalsystemets tillkomst och yttre förlopp. Berlin- och Milanodekreten 1806 och 1807 — Orders in Council 1807 — Förenta staternas själfblockad 1807—1812 - Englands motåtgärder - Den koloniala mellanhandeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDS MOTÅTGÄRDER
69
sig den i fredstid svartsjukt bevakade handeln med alla dessa områden
var tydligen Förenta staterna, hvilka just börjat sin själfständiga
politiska tillvaro och därvid sökte vägar som kunde föra dem bort från den
exklusiva ekonomiska förbindelse med England kolonialtiden
skapat och upprätthållit. Så uppstod en triangulär handel af största
betydelse för amerikanska unionens atlantiska stater. Fartygen gingo
med spannmål och trävaror till de franska och spanska västindiska
öarna, hämtade där kolonialvaror, framför allt socker och kaffe, som
de förde till europeiska fastlandet, hvarefter de återvände
hufvudsak-ligen i barlast men delvis också med europeiska industriprodukter.
Det öfverskott af fordringar på fastlandet de amerikanska köpmännen
därigenom fått användes att likvidera landets öfverskott af skulder
till England för dess textil- och järnvaror, som fortfarande behärskade
den amerikanska marknaden, hvarjämte en betydlig del af dessa också
reexporterades till det öfriga Amerika, närmast just de franska och
spanska västindiska öarna.
Hela denna handel stred emot »1756 års regel» och kunde därför
ej i princip tolereras af England. Såsom regeln under de egentliga
revolutionskrigen tolkades af den högt ansedde engelske
amiralitets-domaren Sir William Scott (sedermera Lord Stowell), ännu i dag en
stor auktoritet på sjökrigsrättens område, erbjöd den emellertid
åtskilliga möjligheter för de neutrala och närmast för amerikanarne.
Framför allt i det ryktbara rättsfallet om fartyget Immanuel 1799
utvecklade han nämligen å ena sidan, att de neutrala ej kunde göra
något som helst anspråk på handel med fiendens kolonier i krig,
emedan dessa kolonier (på grund af »det gamla kolonialsystemet») före
kriget varit lika oåtkomliga för dem som om de legat på månen och
öppnats för handeln blott genom Englands sjösegrar. Men å andra
sidan betonade han också, att dessa förbud för handel med fientliga
koloniers produkter endast gällde så länge de icke ingått i ett neutralt
lands varuförråd, och detta utvecklades närmare i fallet Polly året
efter därhän, att beviset för en dylik »neutralisering» borde bestå i
varornas lossning och förtullning i neutral hamn. Ett sådant kraf
på hvad som kallades afbruten resa (broken voyage) var ej svårt att
fylla, så mycket mindre som de västindiska öarnas geografiska läge
gjorde det föga tidsödande att anlöpa amerikansk fastlandshamn,
närmast Charleston i Sydkarolina, på väg till Europa. Utan tvifvel
med afsikt underlättade amerikanska regeringen saken genom tillåtelse
att vid förtullningen betala enbart med en skuldförbindelse och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
