Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räkna, i det jag försiktigt höjde ögonen över min
skyddande isbarriär. Kanske voro de hundra, kanske
tvåhundra. Väldiga kroppar, som lejon sågo de ut! De
slogos med varandra. De rullade runt, reste sig med
huvudena högt, vrålade, väste. De grepo om varandra
med framskrävlingarna, beto och höggo med
fruktansvärda tänder. Och plötsligt blevo de lugna. En stor
tystnad härskade på iskälet under några sekunder. Så
började gräl och slagsmål igen. De reste sig upp utan att
begagna framfötterna och vrålade ut sin passion mot
den fjärran horisonten.
Ty nu var honornas tid att föda och hannarnas tid
att älska. Mellan de vuxna skälarna kröpo de små
nyfödda omkring med den ännu ej förtorkade
navelsträngen släpande efter sig. Ungarna diade, då de
kommo åt, men deras mödrar hade andra intressen
också. Och fäderna slogos, kämpade med varandra,
skuro med framtänderna upp långa röda strimmor i
rivalernas skinn.
Jag sade till Österbom: — Nu stanna vi här. Jag
tycker det är synd att störa dem!
Österbom: — Engström ä idiot! Ursäkta, men ja
säjer som dä ä. Titta på den där ståten! Han har välan
minst femton pund späck på sej. Å ska vi skjuta, så ska
vi skjuta nu!
— Jag skjuter inte! Vänta åtminstone en stund till,
Österbom!
Framför oss stod en skiva av is rakt upp ur den
hopfrusna kanalen mellan ett par iskäl. Jag sade:
— Österbom, nu passar vi på, när dom vrålar som
värst och bryter av den här. Så delar vi på’n och
kryper var och en framåt med var sin isbit framför oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
