Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^391
ste uppbjuda hela sin kraft för att inte digna under
bördan af så mycket fett och så mycken välvilja.
»Kära, rara herr doktor! Ni är ändå en bra klok
man. Ni har visst öfning i sådana saker — skrif upp
friarbrefvet åt mig.»
Hans var mörkröd af förnöjelse. Han gaf efter.
För det första ville han bli af med plågoandarna, och
för det andra ville han bereda Aglae ett litet nöje.
Han tog fram sin annotationsbok och skref upp några
rader. »Så der, herr Grauchenwies. Kort och godt
— och mycket idealiskt — dessutom också mycket
smakligt, läs och öfverlägg, om ni kan använda det.»
Dolphele och Wolfele slogo som ett par roffåglar
ned på papperet. Deras feta kinder glänste, stolt
till-försigt höjde Wolfeles bröst. »Det är ju storartadt
— präktigt. Käre doktor — tusen tack! Om mamma
tillåter, så skall jag till tack skicka er ett litet fat.
Och nu adjö. Jag skall strax fara in till staden och
köpa ett vackert brefark.»
»Håll! Håll, mina herrar! Först ännu en fråga.
Är köpet af Adlerhof redan uppgjordt med grefvinnan?»
»Åh nej! Gud bevare oss. Priset skall först
drifvas upp ännu mer. Mamma vill inte sälja, om
hon inte kan göra en affär.»
»Såå! Det är mycket rätt! Farväl nu och tappa
inte friarbrefvet!»
Under lifliga försäkringar att vilja bevara skatten,
stampade fru Crescentias tjocka små söner tillbaka till
vagnen, i hvilken de med kuskens energiska tillhjälp
stånkande klättrade upp, och hvarvid de satte
fjädrarnas motståndskraft på hårdt prof. De grofva
äppel-kastade hästarna satte sig i gång, så att ryggarna
nästan kröktes som ett par nior, och sedan for landån
knakande tillbaka på landsvägen till den lilla staden.
Men Hans kastade sig som en lycklig pojke i
mossan och skrattade, såsom han inte skrattat sedan
sin flydda, lyckhga barndom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
