Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^329
emot honom och drog inte undan sin hand. Då
lade han sin arm omkring henne.
»Det skall vara båda delarna», jublade han. »Och
då har jag allt godt, som den gode Guden kan gifva
åt en menniska, kon, svinet och dig!»
Han tryckte henne mot sitt bröst, och de kysste
hvarandra, först mycket högtidligt och andäktigt, men
sedan jublande och glada, som om de aldrig ville sluta.
Hans Burkhardt stod orörlig, lutad mot den
lummiga vinspaljén, han hade stigit tillbaka från fönstret
och stod djupt i skuggan. Doften från lindarna fördes
till honom med den ljumma luften, och stjärnorna
gnistrade genom trädens grenar.
Han var till mods, som ville han lyfta armarna
mot himlen, som ville han sjunka på knä och tacka
Gud. Så mycken lycka hade han ej hoppats på, inte
så mycken. Detta hade han till och med i sina
djärf-vaste, hoppfullaste drömmar aldrig trott sig skola
skåda. Det var knapt möjhgt att fatta. Oaktadt
denna känsla af lycka sammanpressades hans hjärta dock
af bitter smärta. Huru stor måste inte lidandet och
sorgen varit, när de till en sådan ödmjukhet och
hjärtegodhet kunnat nedböja och förvandla det
stoltaste, högmodigaste och kärlekslösaste af alla
qvinno-hjärtan.
Den älskliga bild, som han nyss skådat, hade
gripit Hans ända in i själen. Han kände sig manad
att störta fram och trycka till sina läppar de små
händer, som i så ädel sjelfförnedring tvättade drängens
skjorta — — att full af beundran och hängifvenhet
störta sig fram för att i outsäglig sällhet kyssa den
mun, som varit en så tapper förespråkare för ett
älskande hjärta. Men han stod orörlig, han knäpte
blott händerna och rörde läpparna som lill bön. Hans
Aglaé! så tillhörde hon honom och hans hjärta, det
var så han längtat att se henne, det var så han
bedt Gud förändra henne — och allt, som låg bakom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
