Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
brynen framblixtrade skarpa och glänsande som éfi
ynglings, vittnade om, att de aldrig läst sig trötta på
tidningar och modern lektyr. Christian Burkhardt
hatade hvarje förändring, hatade de omstörtningar, som
ångan och elektriciteten medfört, hatade det vilda
kokandet och sjudandet i verldskitteln, der
oförnöjsamheten sitter och rör och underblåser, tills
ångblå-sorna uppstiga, tills det sjuder upp och hejdlöst
kokar öfver — ingen till välsignelse, ingen till lycka.
Fiendtligt afstängde han sig från den yttre
verl-den, som rörde sig i en alltför rasande hvirfveldans
för att hans tungrodda, naiva ande skulle kunna
begripa den. Och när hennes allarmsignaler ändå
framträngde till hans ensamhet, lokomobilens hvissling,
susandet och hvinandet af alla dessa hemska hjul, med
hvilkas tillhjälp den moderna landtmannen hoppas
in-berga sin skörd, då låg det som ett åskmoln på hans
ansigte, och han lade handen tungt på plogen och sade
som ett retadt lejon: »Ni talar om såningsmaskiner och
tröskmaskiner och förvånar eder öfver landets nöd ? Hvar
skall Guds välsignelse komma ifrån, när ni sjelfva jaga
den eldsprutande draken öfver edra åkrar? Sen, i min
tid, då gick det så till, som vår Herre sagt det vara rätt:
’En såningsman gick ut till att så!’ — och medan han
med egen hand och i sitt anletes svett kastade
sädeskornen i jorden, så föll väl inte ett enda ur hans
hand, som ej beledsagades af fromma önskningar.
Då älskade såningsmannen hvarje korn, och medan
han ensam sådde dem, gick Herren och hans goda
ängel med honom och välsignade hans bön. Nu för
tiden jagar han maskinen öfver åkern; det är
ingen såning mera, det är ett kallt spekulerande.
Bonden känner inte längre sin sådd, och Guds änglar fly
undan, der stål och järn uppslita jorden, som skulle
hon marteras för en hög lösen. — Och medan vi
fordom stodo och svängde slagorna, så betraktade vi
hvarje särskild kärfve och sågo inför våra ögon Guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
