- Project Runeberg -  Svart på vitt /
92

(1930) [MARC] Author: Martin Koch
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ett skadeståndsproblem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

[-92-]{++} — Vem ska betala det, frågar jag?

— Fråga hälsopolisen!

Han slog mig inte! Nej då! Jag beundrar ännu hans
självbehärskning!

Efter ytterligare några dagar hade jag trettioåtta stora,
svarta fläckar i taket. Ingen kan göra sig en föreställning
om den fantastiska synen i det lilla rummet. Då
kapitulerade värden. Han kom in en morgon till mig, blek och
allvarlig, men behärskad:

— Monsieur — jag har ett rum i andra våningen, som
blir ledigt i dag. Monsieur kunde ta det så länge — om
han önskar.

— Ni tänker reparera här?

— Jag måste ju! Titta, så det ser ut — merde, alors! et
merde! et merde! et merde! Så ni har ställt till! Det värsta
är, att det går inte att måla över det där!

— Nej, dessvärre! svarade jag artigt. Det är ogörligt. Jag
har sysslat mycket med måleri i mina dar, och jag kan
försäkra er, att det är absolut omöjligt att måla över feta
sotfläckar. Taket måste skrapas ner — tapeterna måste
skrapas bort — och hela rummet, tak, väggar och golv, måste
tvättas med petroleum-essens. Förr blir ni aldrig av med
insekterna!

Nå, jag flyttade. Först till rummet i andra våningen —
och efter en liten tid till ett annat hotell i en helt annan
stadsdel, där jag lyckats komma över ett rum. Jag vågade
faktiskt inte bo kvar — jag förutsåg en katastrof! Ty hela
hotellet var ju besatt av de små bruna — vad hjälpte det
att bara sätta nya tapeter i bara ett rum, när fienden
lämnades i ro i alla de andra rummen?

Ett halvt år senare gick jag förbi mitt gamla hotell vid
den tysta, fina lilla gatan, där det enda buller som hördes
var omnibussen Q, »Plaisance—Porte des Lilas», som
dundrade förbi två gånger i kvarten som ett åskväder draget
av urverk.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kochsvar/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free