Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Det franska slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-77-]{++} Den tunga, halvdunkla matsalen, klädd i gammal,
svartnad ek över väggar ooh tak, strålar upp i festligt ljus, när
betjänten tänder de väldiga kronorna av driven mässing.
Runt väggarna glimma praktfullt de gamla mästarnes
tavlor — människan är människans mått, och det är den
individuella människoskildringen, som framför allt intresserat
Frankrikes konstnärer.
Vi gå genom en fil av mindre salonger, möblerade i
stil-arter efter den gamla kungalängden i följd — Louis XIV,
Louis XV och Louis XVI — och prydda med väggfasta go
belänger i blågrönt och blekt rosa eller med tavlor och
bilder i marmor, vilkas självklara, lätta skönhet man
sedan förgäves sökt efterbilda i hela världen.
Här och där ser jag gamla musikinstrument — en luta
— en harpa — en spinett — en clavecin — och de mest
franska av alla, de urgamla herdeinstrumenten säckpipan
och skalmejan. Alla ha det gemensamt, att de skola
ackompanjera vackra visor — eller spela upp till munter dans
efter lustigt surrande och trippande melodier.
Nu komma vi åter in i ett långt galleri, helt möblerat i
empire. Varje stol, varje soffa, varje bord är ett personligt
minne av Kejsaren. Tavlorna på väggarna återge bilder
ur detta liv av en saga, som blivit verklighet — den unge,
fattige och föraktade artilleriofficeren, som blev
revolutionens general för att kämpa för de redan så alltför höga
idealen Frihet — Jämlikhet — Broderskap — som sedan,
besviken och förbittrad, krossade revolutionens pöbelvälde
och gjorde sig själv till världshärskaren — och som redan
drömde om att göra sig till mänsklighetens nye Gud — då
han upphanns av ödet och fälldes för hybris.
Här lever ännu i de minsta småsaker det stolta minnet
av människoandens Prometeus-kamp mot begränsningen i
tid och rum — en kamp, som dränktes i blod och tårar,
innan den någonsin nådde fram så långt, att andra männi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
