Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mycket stort och skönt ha vi dock fått
uppleva, det är sant. Vårt folk har klarat
överlägset även detta enkla, fattiga sätt att strida,
som blev oss anbefallt. Men vad hjälper det?
Här ligga vi nu slagna och förödmjukade intill
döden.
Jag är rädd för vad som snart ska ske. Man
har varit så viss på segern, bara man hölle ut
och gåve sina sista krafter i striden. Nu ser
man nederlaget komma allt närmare — det är
oundvikligt, allt är förlorat. Jag är rädd för
paniken och desperationen, när allt det vi älskat
och värnat och vågat livet för nu faller
hjälplöst samman.
Ska vi kunna klara även den prövningen?
— Jag tror det knappast.
Man märker det genast man kommit inom
dörren hos ungdomsklubben. Det är som att
sticka huvudet in i en bakugn, man får emot
sig en hetta, så att man tappar andan; sans
och vett och förnuft förkvävas, man blir på
några minuter glödhet i hjärnan och börjar rasa.
Härom kvällen sprang jag därifrån av ångest att
bli galen — vi stodo där i en väldig ring,
hand i hand pojkar och flickor, och sjöngo
kampsånger, den ena sången efter den andra
— medan tårarna runno över vitbleka kinder,
och varje ord om kamp och frihet och seger blev
till ett förtvivlat skrik ur unga hjärtans bittra
nöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
