Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
Äntligen voro de borta med sina små bördor.
Magne var ensam.
Han satt lutad med armarna över knäna och
händerna maktlöst hängande. Han vågade inte se på
den sönderslagna bilden. Och när han kände, att
han inte vågade, blev han rasande. Inte ska man
lipa för så lite! tänkte han. Men han vågade ändå
inte se dit bort.
Karlarna gjorde, vad de skulle göra, tänkte han
vidare. Det är ju därför, jag har dem. Jag kunde
ju i tid ha sagt ifrån, att den här bilden inte skulle
få röras. Men jag kom mig inte för. Skämdes väl,
kan jag tro. Tänk, att man kan skämmas för att tala
om, att man är fästad vid något! Högfärd,
naturligtvis! Och någon högfärd får man väl ha. Så
att det är mitt eget fel. Om nu det kan smickra
högfärden — man vill ju hellre hänga sig själv än
bli hängd av andra. Alltså: det är jag, som har
gjort det här, ingen annan. Basta. Vilket inte
hindrar, att det svider en smula i själen ändå.
Det var ganska trevligt, att hon blev lagad och
upphängd igen. Det var liksom ett sällskap att
tänka på henne ibland. Jag kände mig själv på något
vis bättre, när jag visste, att hon blivit räddad ur
mitt livs förödelse, att hon hängde här och var fin
och gjorde underverk i ensamheten. Och att det
var jag själv, som hade gjort henne med de här
händerna.
Han såg en lång stund med djupt intresse på sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
