Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
— Du älskade honom också. Tack, lilla flicka!
Nu ska du få sova i frid, den tjänsten kan jag göra
dig!
Han lyfte henne i sina armar och bar henne till
den öppna graven. Där lade han ner sin börda på
golvet, rätade upp sin rygg och pustade ut. I
samma ögonblick for som en blixt ett minne igenom
honom — en sommarnatt för många, många år
sedan, då han också bar en ung liten kvinna i sina
armar — genom det hjälpsamma mörkret i en
doftande, sjungande skog. Minnet kom så häftigt och
med en sådan pina, att han stönade högt. Lutad
mot pelaren, viskade han, jämrande som ett barn:
— Gerdi! Gerdi!
Men strax rätade han upp sig och viskade med
ett bittert leende:
— Borta. För alltid. Och nu ska du också bort.
Lycklig resa — till Paradis, påstod gossen. Du hörde
väl det, flicka lilla? Paradis var det — gå inte
fel nu!
Sedan kröp han ner i graven. Klev likgiltigt
omkring bland liken, tills han fann den tomma plats,
där hon legat. Lyfte henne i sina armar — lade
henne ner och svepte jordlakanet väl om henne, så
att hon låg som om hon aldrig blivit flyttad.
Kröp upp ur graven igen — såg på stenhällen
och undrade, om han ännu hade sina gamla krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
