Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
framför honom tumlade skrikande omkull. Junkern
kröp ihop till språng — en ny värjstöt blänkte, en
ny man föll. Den unge herrn rusade in i hopen,
följd av knektarna med fällda lansar. Men
människorna voro förblindade, de veko inte undan för
kallt järn, skaran liksom öppnade sin famn och slöt
sig åter fort tillsammans. Stenar foro genom luften,
klubbor, spett och yxor lyftes — där inne tumlade
junkern ännu omkring, hans ena hand tryckte
sam-metsbaretten fast över huvudet, den andra förde
värjan högt Iyftad över hans huvud, han fick inte
längre rum att stöta. Knektarna voro för
längesedan borta. Med ett vilt skrik av raseri kastade
junkern sin värja rätt i ansiktet på en grov karl,
som stod med yxan höjd tätt invid honom — sedan
sträckte han sina vapenlösa händer mot himlen och
tog med högt Iyftad panna emot dödshugget, det
skar en blodig rand genom baretten, och junkerns
huvud sjönk som en knäckt blomma i det böljande
havet av människor.
Hopen rusade under trängsel in i kyrkan. Var?
ropade de till varandra, var är graven?
En man gick med stora steg framför de andra,
en lång, mager man, såg ut som kallhamrat järn,
som av ingen storm kunde böjas, av ingen köld eller
hetta brytas — det var mästaren, som byggde
högaltaret.
— Här! ropade han utan att se sig om, min
gravplats är vid andra pelaren till vänster från
koret!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
