Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
Men en man, som vågar sitt liv för vad han kräver,
kan stundom vara mer självisk i sitt krav än den,
som mindre eller intet vågar. Och denne vildman
kämpar inte för sin kärlek och för ett ärligt liv, han
kämpar för sitt högmod och för sin själviska vilja
att härska och ödelägga.
— Kanske, svarade fursten.
Efter en stund tilläde han med ett muntert leende:
— Har ni märkt, broder — när vi fråga om ting,
som ligga vårt hjärta närmast, få vi alltid till svar
det lilla ordet: kanske.
— Guds ord är vissare, svarade munken.
Fursten teg. Men de unga herrarna sågo leende
på varandra och viskade spefullt:
— Kanske!
De hade kommit ut ur skogen. Framför dem
öppnade sig en vid slätt, som under skylös himmel
strålade i sommarsolens ljus. Med ett åskmuller av
dånande hovar redo de över en bro av
timmerstockar, som förde över en bred å — med svallande
sorl av pärlande små vågor flöt den stilla fram
genom slätten, ut till havet, som lyste så ändlöst
blått långt i fjärran.
Runt omkring dem funnos många härligheter att
se: goda fiskevatten, bin och honung, sommargröna
åkrar och fagra blomsterängar. Längst borta i
avståndets dis höjde sig med nya skogars dunkel ett
berg, det stupade naket och brant mot havet. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
