Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En lotsstation i skärgården (1907)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
vara äventyrligt nog att ro ut till havs, en höstnatt kanske,
under rykande storm.
I en framtid komma lotskuttrarna att ersättas med
motorbåtar. En sådan är för Sandhamns station redan
under arbete och skall väl följas av flera. Då blir det
ju lättare för karlarna att komma in och ut; och ut
måste de.
Lotsen till havs är Sveriges yttersta utpost, han är
den förste svensk, som främlingen på resan från havet
hit stöter på. Om det är sant som man säger, att det
första intrycket är det rätta, borde vi svenskar vara nöjda.
Ty ett gott intryck måste ovillkorligen varje främling
få av den svenske man, som, två mil ut till havs, stiger
ombord på hans fartyg och med osviklig säkerhet för
det in i hamn.
Lotsbåten har kommit ur synhåll. I åtta dagar räcker
tjänstgöringen för de fyra männen därute och när de
sedan blivit avlösta, väntar dem arbete på stationen. Vila
få de — efter 40 år. Om de stå ut till dess.
Men en sådan natt som denna! Vinden svag SSO,
lagom just för den, som driver över vattnet utan mål —■
det bör vara härligt därute, i ensamheten under himlens
stjärnor och med det stora, fria havet, utan gräns för
ögat, runt omkring . . .
Åter sitter jag nere i lotsrummet hos vakten. — ”No
ship?” — ”No ship, sir.”
Det är mörkt inne i det lilla rummet. Genom de
smala fönstren tränger sommarnattens ljusdunkel in och
sveper som en slöja över allt. Lotsens brunbrända, av
hav och alla väder garvade ansikte skymtar svagt genom
ett moln av tobaksrök; hans pipa snarkar och glimtar till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
