Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla helgonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILLA HELGONET 37
var det visst, det skall alltid kunna uppbringas unga
män, villiga att bära hem henne till Östermalm,
emedan hon är så skön och lätt. Och så, kära Lisa,
här har du med samma post fått dig honoraret
tillsänt, femti kronor, de ha gott om pengar
tydligen.
— Femti kronor är väl inte mycket för att få
skandalisera namnet Leopold i en liberal tidning,
fnös baronen, som tyckte, att Herbert gick hans ära
för nära.
Lisa Anderson var rädd för svartsjuka män, man
visste aldrig var man hade dem. Det kunde falla
så lyckligt, att deras lidelse stimulerades, men hon
visste också av erfarenhet, att det fanns män, som
plötsligt fingo en obotlig avsmak för kvinnan, de
beslagit med otrohet: Jag har misstagit mig på er,
adjö! Hon anade att Herbert tillhörde dem, och
att han nu skulle tro, att det låg något upplevat
bakom dikten. Det där om bärstolen, det påminde
ju om hennes Andersonska tid. Och så stod där
visst något om en trappuppgång, som var mycket
mörk. Medan Herbert talade, letade hon förgäves
efter en förklaring, till dess han kom till det där
honoraret. Då grep hon fatt i det som en
räddningsplanka.
— Kära Herbert, sade hon i en ton, som varken
var för lätt eller för tragisk, sånt svänger man ju
ihop för pengar, inte menar man något med det.
Det är såna tider, så jag tyckte man måste försöka
bidra. En krona raden, det är ju lätt förtjänt. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
