Min gamla frack! jag nödgas mot min vilja
Dig afsked ge. Se så, blif nu ej stött!
Gråt icke så: det gör mig ondt att skilja
Dig från en tjenst, som du så troget skött.
Du kan ej räknas mera till de unga,
Jag kan ej ge dig mer än hjertats tack.
Fast ordet häftar sorgligt på min tunga,
Det måste ut: farväl, min gamla frack!

         Hvad allt ändå är vanskligt här på jorden!
Du var dock ny för elfva år i dag;
Nu är du snäf och gammalmodig vorden
Och vräkt och utdömd utaf modets lag.
En gammal vänskap dock för dig jag känner,
Och förr’n du hängs i någon klädstånds-dörr,
Kom låt oss dricka brors-skål och bli vänner,
Du gamla hedersknyffel, nu som förr!

         Med dig hur ofta stod jag ej i salen
Hos mina förmän bockande och fin!
Hur sprättigt flög jag ej med dig på balen
Med smala skört liksom en beckasin!