Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Rounala klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
himmelska rymder, när det vita tåget drog fram på Köngämäs
frusna vatten, och de vita bergen efter älvens strand lyssnade till de
dallrande ljuden. Sauskasåive såg ned på det ljusa följe, som
likt månskensnattens lätta dimmor drog fram i dalen,
Kolmavaaras branta klippor skådade häpna på vad de förmärkte
där nere, och Vuoskovaaras skogiga ås stod begrundande 1 den
ljusa natten.
Allt längre och längre skred tåget fram i den öde dalen.
Timme efter timme gick färden vidare över bundna vatten, till
dess omsider klockan var framme vid den ort, där Köngämä
och Lätäs-eno mötas, just där den nya kyrkan stod. Då hade
gryningen av den dag, vars sol dock ej skulle uppgå för dem,
som färdas i frostens rike, redan kommit, och alla nattens
skuggor hade flytt.
»Klockan hängde de upp i den nya kyrkan», berättade
Lars Orbos vidare, »men den ville inte ringa. När Sokea Ani
drog i repet där uppe i Rounalas skog, då klang den så vackert,
men första gången Pirri försökte få den i svängning 1
Enontekis stapel, sprack den mitt itu. Där ville den inte ringa, ty den
hörde Rounala till, och man skall inte göra på det sättet.»
»De sökte nog laga den många gånger. Voi, vol! så
mycket silver det fick släppas till. Men det gamla silvret, som var
i klockan, förgjorde det nya, och den sprack igen varenda gång.
Då fick den vara i fred. Den hänger där bara till ingen nytta.
Men toge de upp den till Rounala igen, skulle den klinga och
ringa som förr. Sokea Ani skulle haft hand med den, om
hon fått vara kvar.»
Prosten talade om, att den gamla gumman nu var så
skröplig, att hennes släktingar ej ville låta henne vara längre
däruppe. De hade samma vinter tagit henne med, när de drogo
till Kengis marknad, och hon satt nu i ett litet rökpörte, som
Lars Larssons rike son låtit henne komma in i där uppe i
Junosuando by. Ty hon var liksom litet släkt med Lars Larssons.
Det var lördagskväll, och det började ringa helgsmål i
både stadskyrkan och landsbygden. under det prosten hörde
på lappen och själv talade. Klockorna klingade sorgset ut
över land och hav, och de som gingo strandgatan fram stannade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
