Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Första boken
- De dödas ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liksom en aning om ljus i sorgens dystra natt. Skulle det
åter bli dag för de döda?
Men långt, långt bort i fjärran, från ensliga träsket,
hördes lommarnas rop. »Var luk! Var luk!» så lät deras
varning. De bådade storm och regn. Det var mörker där borta,
och vitt över dunkla nejder förnams skri efter skri,
bedjande, klagande, hemskt som från brottsliga själar, de där flytt
ifrån Herran. Och vinden kom dragande ned ifrån fjällen,
det suckade i videsnåren, det susade och brusade i björkarnas
kronor. Vid midnatt kom stormen med makt.
*
Fiskar-Oluk satt i sin kåta vid Kielijärvis strand,
och runt om elden och grytan sutto även de andra. Döden
var långt där borta. Här var liv och gamman. I grytan
kokades köttet, och soppan hade redan en ljuvlig smak. Men
härligare ändå var kaggen, som medförts från lägret. I
silverkosor bragtes nektarn omkring från mun till mun, allt till
den dödes heder. Brännvin ger styrka och mod, som behöves
i nejder lika dessa, där döden lurar och oförtänkt griper en
och annan, som får fara till skuggornas ö, till
Kuolemansaari det hemska, som låg där bland brusande vågor.
Med drycken ur kosan, med kött ur grytan, med
märgben och feta siken, som dragits ur älven, kan dödens fruktan
förjagas, och när björkveden värmer och det sjuder så ljuvt
uti grytan, då glömmes ock stormen därute. Därinne var fröjd
och gamman, och glädjen tilltog, ju längre det led mot natten.
Oluk var stark till att äta och dricka och de andra ej sena att
följa exemplet. Man täljde stora bedrifter mot vargar och
björnar och järvar, mot fjällvind och forsar, mot fogdar och
länsmän, och ju tommare kaggen blev, desto fullare vart man
av mod och av lycka tillika. Man slog sin arm om grannens
hals, och alla vaggade av och an i ljuvaste vänskap, till dess
hänryckningen ej kände gränser.
Men Musti, Oluks lurviga hund, satt därute och tjöt mot
stormen. Det var med honom som med husbonden själv: han
såg och han hörde så mycket. Han smög kring kåtan med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:57:43 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/klotrumm/0029.html
