Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Vid Kommajoki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forna tider som Paava och Amma drogo över Tuipales vidder
ned i KummaJjokis lugna dal.
Största parten av de stora hjordarna som dragit över från
havet i norr, där de sköna sommarbetena finnas, hade redan
hunnit dit, och det rök från sju eller åtta gråa kåtor, arga
hundar skällde, och det vimlade av renar i björkskogen. Det var
väl tusen stycken, som voro hemdrivna till kvällen från
Ristimavares grässluttning, ty vajorna skulle mjölkas, och det var
ett rörligt liv i den brokiga hopen, när den snärjande saupunkin
svepte i luften, snaran fastnade i hornkronan på det utsedda
offret och renen halades in för att lämna sin tribut av mjölk
i den stora träkosan, som hölls redo för ändamålet.
Kitti, gubben med det tunna gråa skägget och de vakna
plirande ögonen, var den värste till att snärja djuren. Det var
sällan hans lasso förfelade sitt mål. Vajan blev fast till sin
stora skräck, hon stretade mot av alla krafter, hon lade
huvudet på sned tätt intill marken, vilket skall vara bra vid dylik
dragkamp, men Kitti kände knepet och var både för stark och
för listig. Han hade henne snart så nära, att det kunde läggas
ett halvslag om djurets mule, och så bogserade han det till
närmaste björk. Där fördes öglan ända upp under ögonen på
fången, och nu fanns ingen möjlighet att lossa förtöjningen.
Både lina och björkstam höllo, och när Kittis Sara kom med
björkkosan och började illfänas med vajans juver, krama och
knuffa av alla krafter, fanns ingen annan råd än att vika för
övermakten.
Det var för övrigt många fler, som fått dela hennes öde,
och efter ett par minuter var fången ju fri igen och fick skutta
omkring i småskogen efter eget behag. Värre var det för dem,
som kommit med från andra hjordar, och vilka man nu var i
färd med att skilja ut. Där stod en sådan vilsekommen
stackare med ett av frambenen bundet vid björken, arbetande av
alla krafter att komma loss. Inte rådde den arma renkon för
att hon blandat bort sig. Huru länge skulle man hålla henne
bunden för det? Och huru komme det sedan att gå? Hon slet
och ryckte av alla krafter, och när ej detta hjälpte, skyllde hon
sin ofärd på björken och gav sig till att anfalla den. Hon ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
