105 (Hägringar och luftslott. Dikter)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag troget bevarat i minnet
den tanke sig då på mig stal,
där ensam på grafvens tröskel
jag stod i den ödsliga dal.

Ensam en minut jag vandrat, ensam på den öde

strand,

vill du, kära, kanske säga, ingen räckte mig sin hand.

Skapelsen var mig ett fängsel, kring mig skymde

natt och död,

så ett ensamt hjärta känner, i sin ångest, i sin nöd.

Snart min båt bland kvällens skuggor glider lätt

i bugten in,

vinkar till mig tröst, och åter fylls af glädje håg

och sinn.

Men i lifvet månget nödrop, som igenom luften

skar,

ofta ingen, ingen hörde, ingen sände tröstfullt svar.

M

105

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 12:54:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/klhagring/0107.html

		Hägringar och luftslott. Dikter / 105 (1895) Author: Lotten von Kræmer Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|