Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storlien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
storlien.
219
någoü skugga. Hvar gång han vänder sig mot
vagnsfönstret ser han samma syn. Han finner inga
ensidigheter, inga ytterligheter, ej ens mellan
välstånd och nöd. Sällan eller aldrig bära stugorna
den prägel af hjälplöst armod, som kan särteckna
vissa byar i andra länders mer fattiga provinser.
Lika litet som åsynen af våra dagars Stockholm
kan öfvertyga honom att där en gång tronat en
präktig, gammal medeltidsstad, lika svårt är det att
skönja fattigdomens drag i vårt landskap, och
måhända börjar denna fattigdom att mer och mer
förvandlas till en dyster men gripande sägen.
Sverige tycks honom därför en kedja af vackra
men likformiga och likfärgade pärlor. När han
har betraktat två af dem, berömmer han dem
hjärtligt och menar sig känna de andra. Det finns,
som antydt, emellertid trakter oftast aflägsna, där
en eller annan af vårt landskaps kanske mest
vanliga och förbisedda detaljer plötsligt växer ut till
en karaktersfull, allt behärskande enhetlighet, och
dessa trakter bli också våra mest storslagna.
För ett par år sedan tillbragte jag en half dag
på Skansen samman med två fransmän. Den ene
var Daudets son, den andre Victor Hugos sonson.
De försökte sig på skidor, skämtade olofvandes
med de farbroderliga brumbjörnarna och voro högst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
