Under de nästföljande dagarna undvek kamrern alla tillfällen att bli ensam såväl med prosten som med Sabina. Däremot ägnade han en så mycket skarpare blick att bevaka fru Ternström, och då han såg att varken köket översvämmades av springkäringar eller att den beskedliga Sofie på annat sätt tycktes öda bort något av det henne anförtrodda godset, började han tämligen naturligt falla på den misstanken att prosten var mån om att bliva utav med styvdottern och av den orsaken sökt svärta fru Sofie.
Genom denna slutsats framstod den vackra hushållerskan i det högst farliga ljuset av en svärtad oskuld, vars renhet det vore honom värdigt att återställa.
Snart var kamrerns beslut fullkomligt stadgat, och ehuru Sabina på allt upptänkligt sätt sökte göra sig behaglig, var hennes välde synbarligen förbi. Genom många listiga planer bjöd hon till att förekomma hans nämlande till fru Ternström, men kamrern fann ändå lägligt att allt emellanåt säga denna ett kärligt ord. Och om Sofie än i sitt hjärta var liknöjd om kamrerns hyllning, syntes hon likväl icke ogunstigt upptaga den, ehuru hon på intet sätt gav den uppmuntran.
Detta senare tände kamrerns låga ändå starkare, och han började slutligen bli litet smått kär i Sofie. Men huru han slog sina lovar för att träffa henne i enrum, voro prostens och Sabinas ögon honom ständigt i vägen. Den arme friaren gick som katten omkring het gröt, och så hade han väl gått ännu, därest icke magister Bagge, som med ett troget och vaksamt öga föIjt inrikes angelägenheterna, fallit på det orådet att hjälpa honom.
Magistern trivdes själv, nota bene i brist av bättre, oändligt väl i lilla fru Ternströms muntrande sällskap, men för att göra Sabina en outsläcklig hjärtesorg, ville han med glatt hjärta uppoffra sitt eget nöje. Den egoisten tog icke ens prosten i betraktande.
Torvbänken bredvid Sofies blommor var den betryckte friarens viloplats. Där satt han var afton, rökte sin pipa och ritade med käppen det ljuva namnet i sanden. Allt mindre ofta tänkte han på tillståndet i sin ensliga ungkarlsbostad: triangeln med dess skatter försvann liksom i ett dunkel, till och med Lisas små brev, som varje vecka ordentligt ingingo med underrättelser om pälsverkens och övriga klenoders högönskliga välmåga, lät han likgiltigt ligga kvar på bordet i sin kammare. En tanke åt upp alla andra: huru skulle han finna ett lägligt tillfälle att utföra sitt ärende?
»Vilken angenäm luft, vilka sköna ångor!» sade magistern en eftermiddag och satte sig bredvid kamrern, som tidigare än vanligt intagit sin plats på bänken.
»Åh ja, aftonen är vacker, och gårdsplanen är så behaglig att se på - den är väl underhållen.»
»Det ha vi fru Ternström att tacka för. Hon skrymtar icke med någon helighet. Jag har känt få fruntimmer av så redbart värde.»
»Säger magistern det! Det tör visst vara sant, och för min del tror jag inte att hon är någon slöserska.»
»Långt därifran! Hon knogar icke, men hon hushållar, och hade icke hon hållit huset vid makt, da hennes man, den supige komministern, levde, så hade det väl varit långt större elände än det var.»
»Nej, ser man på bara! Jag har hört att det just var alldeles motsatsen.»
»Nog förstår jag varifrån det kommer, men tro mig, den saken har sina sidor! I fall vissa spekulationer fallit mindre i ögonen, skulle det varit orätt utav mig att nämna detta, men nu hoppas jag kamrern ursäktar min uppriktighet.»
»Min bäste herr magister, jag är mycket förbunden för välmeningen, och nämner förtroligt att jag ej låter fånga mig! Tvärtom har jag fäst tankarna på den här beskedliga och hyggliga människan fru Ternström. Men jag är icke i stånd att få träffa henne ensam så pass lång stund som behövs för att avgöra saken.»
»Om jag, som verkligen är mycket smickrad av herr kamrerns förtroende, vågade föreslå något, så vore det att just begagna det närvarande ögonblicket. Prosten, som själv skall predika om söndag, är nu sysselsatt för minst halvannan timme. Den heliga Sabina sitter i vävstolen på vindskammaren, och fru Ternström...» han stannade litet.
»Ja, hon är icke i hela huset att finna - jag har redan sökt runt omkring.»
»Men hon är där, i den lilla röda byggningen!» återtog magistern. »Den där boden är själva visthuset och fru Sofie håller där i dag sin vanliga veckoräfst, med städning och ordnande av smörbyttor, ägghyllor och mera sådant. Om herr kamrern skulle gå dit - det beror på smak...»
»Jag har den smaken. Magisterns förslag är klokt, och jag tackar redan på förhand för en god utgång. Ser mig bara ingen, när jag går dit?»
»Jag skall gå in till prosten. Sabinas vävstol höra vi ändå hit - ingen tid att förlora. Jag önskar kamrern lycka: det blir en liten söt fru!»
»Förbaskat söt!» sade kalnrern strykande sig om munnen, sedan nickade han åt sin rådgivare, lät käpp och pipa ligga kvar och trippade med en listig blinkning ned till den anvisade dörren. Adjunkten gick, som han lovat, att söka prosten, men enär nyckeln var tagen ur dörren, nödgades han överge sitt förslag,
Kamrern knackade icke på: för att vara säker att ej bli avvisad, steg han direkt in i det stora visthuset, Sofie med en respektabel gåsvinge i handen sopade spindelvävar ur fönstren.
»Gud bevars, kommer kamrern hit!» ropade hon emot den inträdande, och ett uttryck av verklig fruktan låg tydligt i hennes röst.
»Tag det icke ogunstigt, lilla, söta fru Ternström... för allt i världen misstyd icke min avsikt!» Kamrern skuggade sina ögon emot dammskyarna, vilka hindrade honom att se vad verkan hans ord gjorde på fru Sofie.
»Åh, för min del», sade hon efter en liten besinning, »betyder det icke något, men om Sabina har sett det, då blir det ingen ände på visorna! Jag försäkrar att den Sabina riktigt är ett elakt stycke.»
»Jag vet det nog, jag har nog sett det, och jag har undrat huru fru Ternström så länge kunnat stå ut med hennes gnat?»
»Åh, när man är fattig, skall jag säga, får man stå ut med mycket. Hon har minsann aldrig varit bättre emot mig än nu.»
»Men då man är god, och framför allt då man är hushållsaktig och förståndig och av vår Herre fått ett vackert ansikte, kan man också hoppas att bli befriad från ett sådant slaveri!» Kamrern fann lämpligt att låta dessa ord åtföljas av en allra som behagligaste lilla klappning på Sofies dammiga hand.
Den unga änkan skrattade godlynt och menade att hon väl länge finge behålla sitt slaveri, vilket i alla fall vore att tacka Gud för, när hon jämförde det med vad som kunnat bliva av henne, ifall prosten icke haft den godheten att ge henne en tillflyktsort.
»Denna tacksamhen», sade kamrern med mycken värdighet i ton och åtbörder, »är vacker och vittnar om ett gott och ömt hjärta. Den stadgar också de goda tankar, jag redan förut fattat om min gunstiga frus grundsatser och pliktkänsla. Och för att äntligen begagna ett tillfälle, som jag länge sökt, ehuru det nu kanske kommer mindre lägligt, så vill jag förklara, att jag skulle anse mig både särdeles lycklig och hedrad, ifall fru Ternström... Men, som jag nyss nämnde, stunden och stället äro högst otjänliga, att icke säga rent ut opassande, för utvecklingen av detta viktiga, vår framtid rörande ämne; men när det beständigt och med flit lägges hinder i vägen för allt samspråk oss emellan, vilket min gunstiga fru nog själv sett, och efter jag är en något till åren kommen man så... Ja ja, se icke så förlägen och orolig ut! Jag har, gud ske lov, det kan jag gärna själv säga, en fast karaktär och ett gott rykte. Genom strävsamhet och hushållning har jag samlat en liten artig förmögenhet. Därför ärnar jag nu, vid den tilltänkta förändringen i mitt stånd, hyra en våning och leva anständigt på, efter vad jag uträknat, cirka 45 riksdaler i månaden, hyra och ved oberäknade. Jag tror visst icke det är för litet tilltaget, ty då en klok husmor själv gör - sina uppköp, kan hon vid Hötorget och Kornhamn få matvaror till mycket lindrigt pris, eller vad menar min gunstiga fru!»
»Jag kan inte veta det, men jag tror att det är som herr kamrern säger!» svarade fru Sofie med icke otydliga tecken till otålighet och troligen något förundrad över denna vidlyftiga inledning, varvid ändå själva det egentliga frieriet blivit uteglömt.
»Jo, så förhåller det sig verkligen. Men för att komma själva huvudsaken närmare, frågar jag öppet och utan omvägar om fru Ternström, som är så ung och hygglig och älskvärd, skulle vilja mottaga en aktningsvärd mans anbud och följa mig till Stockholm, förstås som min hustru?»
Fru Sofie, vilken ständigt med ett fruktande och spanande uttryck hade sina ögon riktade åt fönstret, tycktes ingalunda vara så färdig med det kära ja ordet som kamrern inbillat sig. Nej, fru Sofie hyste också sina små planer, vilka troligen icke rörde kamrern. Den unga komministeränkan hade dessutom aldrig varit längre från sin hemort än högst tre mil, och en flyttning till Stockholm förekom henne liktydigt med en utvandring till nya världen. För vår kära huvudstad hade hon icke det ringaste förtroende, och då hon tänkte på saken för sig själv, vilket hon stundorm icke underlåtit att göra, avslöts den vanligen med det resultatet, »att hon ju icke kunde veta vad kamrern var för en, det vill säga fågel eller fisk. Var stod det skrivet att han var så förmögen som de inbillade sig i prostgården? Det kunde bara helt simpelt hända att hon däruppe komme i mycket värre omständigheter än här nere, och då såge det ljust ut, då hade hon ställt det väl, och inga vänner och inga bekanta, utan alldeles ensam... gudbevars!»
Kanhända hade fru Sofie tänkt något mera liberalt, sökt något komma ifrån sina från barndomen inhämtade åsikter, om icke alltid i hennes drömmar vissa artiga, betydelsefulla uttryck av prosten själv bringat den vagskål, varuti kamrerns lycka vägdes, på något obestand. Ty, herre gud ändå, vad avund skulle hon ej väcka, om hon bleve prostinna just inom samma pastorat, där hon som fattig komministersfru ödmjukt nigit för bondgummorna och deras brynostar! Se, det kunde vara något att läsa på bjudningskorten till förnäma bröllop, barndop och begravningar: »Fru prostinnan Torblad» - jo, det klingade annat, än resa med en stackars kamrer land och rike omkring! Och om han än vore aldrig så rik och gjorde henne aldrig så förnäm, vem skulIe väl berätta det i W., och bleve det ej känt där, vartill gagnade då alltsammans? Det enda möjliga var, i händelse det icke bleve av med prosten, om kamrern ville flytta dit ner och köpa en stor egendom.
»Vad tillåter min gunstiga fru mig att hoppas, vad svar får jag på mitt framställda förslag?» frågade kamrern oroligt och fattade ömt hennes hand. »Kanske är jag så lycklig att få anse mig som fästman?»
»Åh nej, det vet jag icke. Jag har ju inga kända i Stockholm. Det vore fasligt ledsamt för mig att fara från alla de mina och hemorten och alltsamman!»
»Men är det icke så», inföll kamrern med en viss inspiration »att en hustru bör överge allt för sin man?»
Sofie menade att den saken hade sina sidor och tålde god betänketid. Gift hade hon varit en gång: hon var icke giftaslysten, utan hade det bra som det var, o.s.v.
»Men, min gunstiga, bästa fru, tillåt mig an...»
»För guds skull, vad blir det nu - prosten kommer över gården, han kommer hit!» viskade Sofie, bleknande till likhet med mjöldustet kring hennes lockar. »Söta goda herr kamrer! Om kamrern ej vill se mig olycklig för hela min livstid, så kryp under det här stora tomma mjölkaret! Får prosten se någon karl här, så...»
»Men, min gud, jag har ju utfört ett fullt lovligt ärende! Jag skall själv säga honom det.»
»Nej, nej, icke nu! För allt i världen gå under karet!» Sofie visade så ytterliga tecken av ångest, såg så outsägligt ömt och bedjande på kamrern att han, ehuru med yttersta motvilja och ännu alltjämt bestridande billigheten av ett sådant förslag, lät den tårögda, förskräckta Sofie välva karet över sig. När han väl kommit dit, fick han god tid att eftersinna orsaken till detta hennes mindre artiga uppförande. Han ångrade, att han givit efter för hennes böner, vilka hon ingalunda förtjänt, då hon visat sig så omedgörlig. Men han var nu där och måste också bliva kvar, om han ej genom sitt framträdande ville göra sig löjlig, något som kamrern i allmänhet mycket fruktade.
Under det kamrern hade sina funderiugar inom karet, gjorde prosten en vidlyftig rund inne i visthuset, men stannade slutligen i närheten av fångcellen och yttrade i len och tillfredsställd ton: »Alltsammans är ordentligt och bra, min snälla Sofie! Jag är nöjd med dig i allt, utom i ett fall, mitt snälla barn.»
»Vad då?» frågade Sofie med en lätt darrning på rösten.
»Du sladdrar så gärna med kamrern. Han, bör du veta, är här för Sabinas skuli, och jag trodde dig verkligen om bättre, än att vilja fiska efter en annans friare.»
»Åh, vad det angår», inföll Sofie med någon förtrytelse och med ett visst egenkärt leende, »så är det väl icke så säkert heller att det är till Sabina han friar.»
»Nå, till vem skulle det då vara», frågade prosten med låtsad förundran, »väl icke till min lilla husfru?»
»Jag säger ingenting, men den ena kan vara så god som den andra, åtminstone för den, som icke har bättre smak.»
»Hå ha, sjunges det ur den pipan? Hon har redan ändrat sig. Jo jo, jag kunde väl tänka det. De kvinnorna, de kvinnorna!» Kamrern satt helt lycklig under karet. Men han hörde blott, han såg icke att prosten lade sin hand under Sofies runda haka, upplyfte hennes huvud och gav henne ganska ömma blickar.
»Sofi lilla, jag vet icke om detta skall vara gyckel - men det är ganska säkert, att du gör orätt, om du för din behagsjukas skull avhåller kamrern att draga av med Sabina. Ty, märk mina ord, barn, äro vi väl utav med den basilisken, så gifter jag mig med dig, ehuru det ännu icke är mycket över ett halvt år sedan jag blev änkling. Och sedan, lilla vän, när du är prostinna i W., vill jag väl se på den, som tar loven av dig! Du stiger vid alla kalaser utan undantag förbi både den ena och andra bland pastoratets fruar. Och kläda dig skall du få lika ståtligt som själva friherrinnan på Ramshult!»
Ack, vad den stackars Sofie i denna stund ångrade hela bekantskapen med kamrern och framför allt hans närvaro under karet! Han hade sannolikt hört varje ord, men det kunde ej hjälpas. Han visste nu vad hon visste. Likväl måste hon vara rätt säker, varför hon blygsamt och undfallande yttrade:
»Men om kamrern nu alls icke vill ha Sabina, hur blir det då?»
»Ja, då blir det minsann kinkigt!»
Herre gud, att jag icke vetat detta förut, tänkte Sofia, jag hade då talat om Sabina liksom hon vore en ängel... vad jag varit enfaldig! Och Sofies största plåga var att hon just själv, genom sin vänlighet mot kamrern, fördröjt sin stora lycka, sin stora triumf, att få kläda sig yppigt som själva friherrinnan på Ramshult.
»Se icke så bedrövad ut, mitt barn!» sade prosten. »Jag märker, att du har ingenting emot mitt förslag, och ännu har jag ej förlorat hoppet att det andra, med Sabina, skall gå igenom. Ännu i denna kväll vill jag så ansätta kamrern, att han skall ha svårt komma ifrån det, lita på mig bara!»
»Åh, det är alldeles förgäves», svarade Sofie, nästan halvgråtande, »vi bliva icke av med Sabina, och efter det då icke heller kan bliva något av med prostens goda anbud, så» - den lilla enfalden var ändå icke så enfaldig - »så vore det kanske så gott...»
Kamrern, vilken under senare delen av samtalet flera gånger i sin rättvisa harm varit färdig att välva undan karet och stiga upp, började nu åter fatta hopp och begärligt lyssna efter fortsättningen.
»Vilket vore då så gott?» frågade prosten uppmärksarnt.
»Att jag kanske - toge honom!»
»Det blir icke av!» utbrast prosten häftigt. »Trots Sabina gifter jag mig med dig i alla fall!» De sista orden yttrade han likväl sa sakta att de alldeles undgingo kamrern, vilken blott uppfattade vad sedan tillades: »Kom in i min kammare, barn! Här är ej stället att tala i sådana ämnen.» Strax därpå tillslöts visthusdörren, och kamrern blev ensam med sin ovisshet och minnet av Sofies ord: »att jag kanske toge honom!»
Nu borde väl kamrerns egen heder förbjudit honom att ifrån det ögonblicket vidare tänka på den, som med så liten tacksamhet svarat mot hans välmening, men hedern teg beskedligt och fredligt, ty en annan vida starkare känsla sade, att det skulle vara en kostlik sak, om han kunde lura prosten för det elaka spratt, denne velat spela honom, och, i stället för att hembära Sabina, taga den omtvistade Sofie. Sedan bleve alltid tids nog, då han väl hade henne i sin ägo, att förehålla henne det ogrannlaga i hennes uppförande, vilket, då hon komme till djup ånger och kännedom därav, alltid borde bli en orsak mera för henne att visa sig öm och tacksam.
Under dessa funderingar började kamrern så småningom höja karet och var just beredd att lämna sin obekväma ställning, när lätta steg åter nalkades visthusdörren. »Hon kommer, hon har besinnat sig, hon blir min hustru, den gudsängeln! Vi leva på fyrtiofem rdr i månaden!» Och han var på väg att springa emot den blivande fru Lassman, då några ord, talade utanför, i rättan tid hindrade honom. Det var Sabinas duvoröst, endast något mera gnällande än vanligt. Fortare än tanken var kamrern åter under karet.
»Jo, här är visst städat!» sade Sabina till pigan, som följde henne. Alldeles upp och nedvänt! Om salig s'ta mor såge detta ofog, vände hon sig i graven. Och min far ser icke att den syndiga, listiga ormen, som han när vid sin egen barm, uppslukar honom. O, jämmer och elände! Hans ögon äro tillslutna, men mina öppna... Stina, ditt nöt, stå icke där och gapa, utan lyft ned de där mejramsknipporna från väggen. Jag skåll koka balsam åt Nils Olssons sjuka gosse. 'Varer barmhärtige!' säger Herren, men sådant tänker ej världens barn på. Nå, hur går det? Skjut till det där karet och kliv upp på det! Men sådana äro ni: alldeles lika er nya matmor, odugliga och eländiga.»
Pigan åtlydde befallningen, men vid hennes bemödande att draga karet framåt väggen, märkte hon tydligt att något rörde sig därinne, varför hon av alla krafter började skrika och bedyra att karet ej kom ur fläcken, för säkert var hin onde själv eller något annat otyg därunder. Något levande var där bestämt.
»Något levande?» sade Sabina, och ett rysligt ondskefullt uttryck flög över hennes ansikte. »Jo, jo, det kunde hända att en här kommer över vackra saker! Men kanske är det ett råttbo?»
»Nej, det är visst inte råttor... Hör hur det andas därinne, liksom något skulle kvävas!» Kamrern hoppades genom vissa listiga ljud skrämma Sabina på flykten. men han misstog sig. Väl hade hon en så stor fruktan för råttor att hon gärna lämnat karet i fred, i händelse hon vidblivit den tanken, att sådana innevånare funnits därinunder, men sedan hon själv tydligt hörde kvävda ljud därinne, fattade hon ett raskt och avgörande beslut.
»Stina», sade hon med sakta, men olycksbådande röst, »gå upp och tillsäg min far och fru Ternström att jag ber dem komma hit ned på ett par ögonblick! Men öppna ej munnen om vad du hört - säg att jag hastigt blivit sjuk!»
Vid denna vändning, som kamrern likväl ganska otydligt uppfattade, råkade han i förtvivlan. Han stod nu omedelbart under den heliga Sabinas inflytande och finge säkerligen erfara det, om ingen särskild händelse komme emellan.
Ett par gånger lade Sabina sig ned på knä och försökte att genom en springa på karet titta ditin. Men då fräste kamrern så dovt att hon förskräckt drog sig tillbaka. Hon skulle ju ändå inom några ögonblick erfara om under karet funnos råttor, tomtormar eller - något annat, som hon i alla fall kände sig böjd att tro, huru löjligt det än var, ty hon hade länge haft sina tankar om ett och armat. »Vad skulle den resan gagna till, och varför kom den där gamla käringen just i går afse och var så enträgen att få tala med Sofie?»
Och vid varje slutsats, Sabina gjorde, brunno hennes ögon allt vildare. Hon tillät icke sitt förnuft en vederläggning, emedan hon hoppades det värsta, och kunde knappt avbida den minut, som skulle avhölja den skenheliga Sofie. När slutligeu denna, märkbart darrande, åtföljd av prosten, inträdde i visthuset, låg Sabina i bekvämaste ställning som möjligt avdånad på karet.
»Vad står nu på?» sade prosten, som, van vid dylika sjukdomsfall, tog saken tämligen kallt. »Hur är det med dig, Sabina?» Han upplyfte hennes huvud med tämligen ovarsam hand.
Med möda och under starka ryckningar kom hon sig åter. »Min far, sade hon med högtidlig röst, »denna människas» - hon pekade på fru Sofie - »denna människas vårdslöshet och brist på tillsyn ha nära nog kostat mig livet, så skrämd har jag blivit. Jag skulle skjuta fram det här karet, och s'ta far kan döma om min häpnad, då jag hörde något röra sig därinne. Gud bevara mig att tyda vissa ljud på något elakt sätt, men stäng ändå dörrarna, när karet upplyftes! Jag hoppas vi bara finna, såsom bevis på hennes goda eftersyn av s'ta fars hus, ett råttbo - eller kanske lagra tomtormar.» Vid de senare orden grinade Sabina på ett sätt, som icke ens prosten förstod.
»Kan det vara ett råttbo under karet?» frågade han Sofie.
»Jag försäkrar», utbrast Sofie snyftande, »att där icke finns en enda råtta. Hon ljuger, det gör hon!»
»Vad vågar du säga, fräcka stycke! Säger du att jag ljuger?» Och Sabina knöt handen framför den förskräckta husfruns näsa.
»Kvinnor, håll er i styr!» sade prosten medlande. »Vad är detta för spektakel för några råttor?» Han ryckte i karet. Giv hit klubban där borta... jag skall snart göra rent hus!»
»För gud i himlen, rör icke karet!» skrek Sofie och lade sin hand på prostens. »Tro mig bara denna enda gång och gå in - där finns inga råttor, nej, ingen enda!»
»Nå, vad är där då?» frågade prosten med en ton, som ej tycktes vara skämtsam.
»Åh, säkert något, som hon icke gärna visar fram!» hånskrattade Sabina, som efter Sofies visade rädsla icke det ringaste tvivlade på vad hon skulle få se. »Jo, nu står hon dår vackert som en kokt kräfta i synen, men inbilla sig icke att det stannar vid det! Nej, hemlig kyrkplikt skall hon ha och kanske ännu värre, om det är kvävt!»
»Sabina, djävulskvinna, akta din tunga!» dundrade prosten. »Jag säger förut att Sofie är ren som snö!» och vid dessa ord upplyfte prosten karet, ur vars innandörne vår kamrer inpudrad och förlägen framkröp och förklarade med så mycken besinning, han hade kvar, att allt sammans endast var ett litet gyckel av honom: han hade endast på lek velat skrämma mamsell Sabina.
Sabina hade vid första anblicken av kamrern svimmat för andra gången. Sofie ideligen grät och bedyrade att hon var »så oskyldig som det barn, fött var i natt». Men på prostens ansikte målade sig tydliga tecken av ett kvävt raseri.
»Vacker lek!» sade han. »Det är emellertid väl att bror förklarar, att det var Sabina och icke Sofie bror sökte. Vi funno också bror ensam med Sabina: hennes rykte är förstört, och bror lärer icke tveka att giva henne och mig den enda upprättelse, som kan givas och den vi ha fullt skäl att vänta?»
»Ja, min heder, mitt goda namn och rykte äro för alltid förstörda!» pustade Sabina, häftigt uppfarande ur dåningen. »Jag har ju, stackars flicka, blivit funnen ensam med kamrern, den farliga människan, som utlagt sådana snaror för mig!»
Kamrern förklarade detta som ett misstag, emedan även pigan varit inne och dessutom ingenskada skett.
»Bror tar saken tämligen lätt!» återtog prosten Men jag hoppas bror icke kommit till mitt hus för att göra min dotter till en visa i orten? Räcken varandra vackert handen, så kunna vi fira tvenne förlovningar i afton, ty jag gifter mig snart med Sofie!»
Hade det nu icke varit i en så förfärligt kinkig stund, skulle Sabina bestämt svimmat för tredje gången. Nu insåg hon nödvändigheten att ej låta tillfället gå sig ur händerna. Med en outsägligt talande och ljuv åtbörd räckte hon ut handen emot kamrern. »Försoning!» viskade hon och höjde de blygsamma ögonen mot den väntande brudgummen.
»Bror har således friat till Sabina?» erinrade prosten och gjorde min av att lämna visthuset.
»Ne-hej, så ta mig tusan jag det gjort, och ärnar ej heller göra det!» svarade kamrern, som av prostens oblyghet drevs till det yttersta. »Jag har friat till fru Sofie, men efter hon hellre håller till godo med min bror, så ärnar jag icke längre falla besvärlig.
»Vad vill detta säga? Vad är kära brors mening?»
»Jo, min mening är att resa härifrån, och det ännu i afton!» Härvid gjorde prosten en mängd hövliga invändningar, ty han hoppades att, då kamrerns hetta avsvalnat, han skulle tänka annorlunda. Men med kamrer Lassmans envishet gagnade de vänskapligaste föreställningar till intet. Han gick utan krus först genom den laga visthusdörren, genom vilken han med så glada förhoppningar inträtt, och erinran härav gjorde, att han icke ens gav akt på det förfärligt sönderslitande rop Sabina uppgav.
Prosten, vilken insåg, att allt hopp nu var förbi och glad att åtminstone hava gullet, sin Sofie, jämte trollet i behåll, tillsade drängen att spänna för schäskärran och skjutsa kamrern till nästa håll.
Vid avskedet skildes de bägge vännerna tämligen kallt. Sabina låg i verkliga konvulsioner. Men den vackra komministersänkan log och nickade ett nådigt avsked åt den, som på sätt och vis befordrat, åtminstone påskyndat hennes lycka. Men kamrern såg även mulet på henne, och den enda människa, som kunde berömma sig av en vänlig blick, då Lassman, efter att hava skänkt Britta en hel tolvskilling i drickspengar, lämnade prostgården, var den unge magistern, vars deltagande handtryckning försäkrade, att han var uppriktigt ledsen över den elaka verkan hans råd haft.
Först efter ett par dagars skakande på bondkärran började kamrern riktigt komma sig. Hittills hade hela friareresan, vistandet på W. och det brådstörtade slutet på saken förekommit honom som en osund dröm. Men ju oftare han räknade reskassan, desto klarare stod det för honom att han efter avfärden från Stockholm utgivit mycket penningar, och utgivit demutan allt gagn. Och det var icke nog härmed: kom han ej hem med lång näsa! Hela släkten, fru Norman och Lisa i synnerhet, skulle utskratta honom, och själv var han ej heller vid bästa lynne.
»Det är en märkvärdig otur jag har», sade kamrern till sig själv, »sannerligen märkvärdig! Vore jag det ringaste skrockfull, skulle jag häruti se onda tecken och beskedligt låta vara alltsammans, men min själ, jag det gör! I hela Svea rike måtte väl finnas någon mera kvinna, än den heliga Sabina, som vill gifta sig med mig.»
Häruti hade kamrern troligen också rätt, men han insåg i ögonblicket att en resa kring hela Svea rike måtte bli ännu kinkigare och förfäIligt kostsammare än den misslyckade västgötaturen. Således, till förekommande av allt vidare bråk och alla vidare penningeutgifter, fattade han det förtvivlade beslutet att låta ödet rada och svor, där han satt i kärran, en dyr ed att fria till första kvinnsperson av bättre skick, som han mötte, då han vände om hörnet av Drottninggatan och Mäster Samuels gränd, där hans boning låg.
Sedan vår kamrer tagit sitt sista parti, blev han lugn, ty ett stort beslut föder stora och djupa tankar.
Det gick friskt på vägen till Stockholm, och en vacker onsdagsafton
klockan vid pass åtta svängde Lassman om det hemlighetsfulla, till så
stora ting utsedda gathörnet. Att börja med syntes där ingen skymt av
varken fruntimmerskappa, hatt, kjortel eller schal... men plötsligt,
liksom träffad av en elektrisk kraft, utropade kamrern:» Herre min
gud, det är hon... Vilken galenskap att ha rest land och rike
omkring.»
